Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1931 och 1946 skrev folkminnesinsamlare ner sex sägner om övernaturliga väsen i Tingsryd.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Tingsryds kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills sex sägner i databasen som kan kopplas till Tingsryds kommun. Två handlar om vattenväsen.
I Tingsås socken berättades det år 1940 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Var de bygger en kyrka, ska det bli en kyrkogrim. Min mormor var och gjorde dagsverken, då de byggde Tingrås kyrka, och då begrav de en levande hane där. Det blev kyrkogrimmen. Det är nog på samma sätt med gluppson, det är nog en so, de har begravt. Det är alltid en hane på sådana kyrkor, där de har grävt ner en levande hane, så det kan man själv se, om där finns kyrkogrim. De gräver ner när de bygger andra hus med, de grävde ner något under Konserthuset i Hälsingborg, men jag vet ente vad det var, och det var nog inte många, som fick veta.
Sägnen hos Isof ( sida 8 av 30 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om djävulen. Djävulen, ofta kallad den onde eller Hin Håle, dyker upp som en främling i svarta kläder, ofta med horn eller bockfot eller som en svart hund. Berättelserna handlar om människor som skrivit kontrakt med honom, om kortspel och dans som slutat illa och om präster som driver bort honom. Den här berättades i Tingsås socken år 1940:
Det var en gästgivare i Tingsås, som hette Lars Johansson, som låg sjuk, men han kunde inte dö, utan de måste efter prästen. När prästen kom dit var hela rummet fullt av onda andar, men han sa, att de skulle öppna fönstren och så kom han fram till Lars och gav honom nattvarden. Sen åkte han igen, och så fort han hade satt sig i vagnen, så var Lars död. På begravningen skall gästgivarens hästar köra likvagnen, men de stod bara och frustade och rörde sig inte ur fläcken, så de fick låna ett par andra och spänna för, och då gick det. Men hästarna sprang, så det knappt gick att hålla dem, och en stor svart hund sprang under kistan, ända tills de kom fram till kyrkan. Den prästen kunde titta i graven och se var de döda hamnade. När han hade jordfäst Lars, så tittade han i graven, och så var det, som om han funderade en liten stund, men sen sa han, att det var tråkigt, att en människa skulle leva ett halvt sekel och inte ställa det bättre för sig än att han hamnade i avgrunden. …
Enligt berättelserna for Oden fram genom luften om natten med osynliga skällande jakthundar – detta kallades Odens jakt. Under stormiga höst- och vinterkvällar dundrade han fram över himlen, och ofta hördes hundskall, skott och ljudet av ryttare. Så här kunde det låta när man i Tingsås socken berättade om dem år 1940:
Det var en bonde ute och jagade tidigt en torsdagsmorgon där uppe i Småland, och då mötte han konung Oden, och han hade två hundar, som var ihopkopplade i spann. Han var till häst, och på hästen hade han en skogssnuva som han hade skjutit, och pattarna var så långa, så de räckte långt ner på magen. Hundarna sprang bredvid och skramlade med länkarna. Men han sa till bonden, att han inte skulle jaga på en torsdag, för då var det hans jaktdagar.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Tingsås | 1940 | Det var en gästgivare i Tingsås, som hette… |
| Oden och osynliga hundar | Tingsås | 1940 | Det var en bonde ute och jagade tidigt en… |
| Spöken och gastar | Tingsås | 1940 | Var de bygger en kyrka, ska det bli en… (”Kyrkogrim”, sida 8 av 30) |
| Tomtar | Linneryds | 1946 | Nisse, sa de. Han drog till dem. De hade… (”Tomtar.”, sida 1 av 70) |
| Vattenväsen | Väckelsångs | 1931 | En sjö Alien i Väckelsång brukar alltid… (”Sjö kallar på sina offer. Vattenväsen”, sida 2 av 4) |
| Vattenväsen | Urshults | 1940 | Det var några barn, som fick se en häst… (”Vattenväsen”, sida 1 av 10) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.