Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1925 och 1934 skrev folkminnesinsamlare ner elva sägner om övernaturliga väsen i Munkfors.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills elva sägner från en socken som kan knytas till Munkfors kommun. De är nedtecknade av två folkminnesinsamlare och handlar om sju olika typer av väsen. Flest, fyra stycken, handlar om häxor och trollkarlar.
I Ransäters socken berättades det om häxor och trollkarlar. Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken.
Det var på ett ställe en handlande kom in och ville ha logi. Det var om påskkvällen. "Det kan du inte få", sade käringen, "för det är ju påsknatten". Han gav sig inte. "När sover du som bäst?" frågade hon. "När jag blundar som mest", svarade han. "Då får du väl lägga dig då", sade hon. När det blev natt och mörkt, gick käringen upp i spisen och sade: "I vär å i vind, i helskock ska jag in". Så for hon ut genom skorstenen. Då smög han sig upp i spisen och sade: "Här upp och här ned". "Tocken sa inte mamma", skrek dottern. Då skrek han detsamma som hon, men då bar det iväg. När han kom till helskock, så fick han se henne. Då gick han fram och skar av henne näsan för att hon skulle vara märkt och bli igenkänd.
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Ransäters socken:
Forsgubben var detsamma som Näcken. Det var en spelman vid Dejeforsen i Nedre Ulleruds socken, som ville lära sig att spela av forsgubben. Han skulle ta en svart katt med sig och gå till forsen och ställa sig under bron. Detta skulle han göra tre skärtorsdagsnätter i rad. Tredje skärtorsdagsnatten så skulle Näcken lära honom spela. Han försökte i två nätter, men han höll på att bli sönderriven av katten. Så den tredje natten vågade han inte. Så kom han en gång att gå över en bro. Han fick höra musik under sig. Han stannade och hörde. Det var så grann sång. Då var det forsgubben som sjöng: "På domedag, på domedag skall jag få nåd". "Nåd får du aldrig", sa den som stod på bron. "Så sant blir jag salig på domedag", svarade forsgubben, "som att det skall växa rosor på denna bro". När han kom och gick tillbaka, så var det rosor på bron.
Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Så här kunde det låta när man i Ransäters socken berättade om dem år 1925:
Gubben och gumman i granngården blevo för gamla att sköta torpet. Då kom B. dit. Käringen blev högst förbittrad på nykomlingen och mente på, att om det hade stått i hennes makt, skulle hon ha tagit ut B:s hjärta genom ryggen. Då käringen dött, fick hon inte ro i graven utan gick igen och oroade den nya brukaren av torpet. En natt gick B. upp och röt: "Dra ôt hellvett, käring!" Då hördes en ryslig jämmer, som varade en lång stund. Efter den natten blev det lugnt hos B.
Sägnen hos Isof ( sida 32 av 51 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Ransäters | 1934 | Jag vet förr i min barndom var de så rädda… (”Djävulen”, sida 1 av 51) |
| Drakar och övernaturliga djur | Ransäters | 1934 | Att draken flög hörde jag de gamle tala… (”Drakar, ormar och fiskar”, sida 15 av 51) |
| Häxor och trollkarlar | Ransäters | 1934 | 93. Orden lövja, lövjeri och lövjerska ej… (”Häxor och trollkarlar”, sida 19 av 51) |
| Häxor och trollkarlar | Ransäters | – | Det var på ett ställe en handlande kom in… |
| Häxor och trollkarlar | Ransäters | – | Tinglöv var uppe i Dalarna. Han skulle… |
| Häxor och trollkarlar | Ransäters | – | Det var en från Nyskoga, som hade en… |
| Skogsväsen | Ransäters | 1934 | Det var mycket tal om "skogråa". Henne… (”Skogsväsen”, sida 4 av 51) |
| Spöken och gastar | Ransäters | 1925 | Gubben och gumman i granngården blevo för… (sida 32 av 51) |
| Troll och jättar | Ransäters | 1934 | Man talade om "bergfôlk", "bergkäringar"… (”Bergväsen”, sida 6 av 51) |
| Vattenväsen | Ransäters | 1934 | 12. "Näcken" känner en mest till genom… (”Vattenväsen”, sida 2 av 51) |
| Vattenväsen | Ransäters | – | Forsgubben var detsamma som Näcken. Det… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.