Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1926 och 1942 skrev folkminnesinsamlare ner 39 sägner om övernaturliga väsen i Lilla Edet.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 39 sägner från sju socknar som kan knytas till Lilla Edets kommun. De är nedtecknade av tio folkminnesinsamlare och handlar om tio olika typer av väsen. Flest, tio stycken, handlar om spöken och gastar.
I Västerlanda socken berättades det år 1926 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Lyktgubbar har jag sett många gånger hemma. De lyste och sprang runt långa stunder. Vi var kamrater i tjänsten min gubbe och jag i sex år, innan vi gifte oss. På lördagskvällen bruka han gå med, när jag skulle gå och mjölka korna. På ett ställe var det lyktgubbar, som sprang. Min gubbe bruka säga det, att ska du få se'n, så ska du inte tänka på'n.
Sägnen hos Isof ( sida 5 av 37 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Fuxerna socken år 1942:
Min gamla farmor (född 1804 i Lödöse socken) gick till Ryrs kvarn en gång. Den fanns inte på min tid. Där brukade strömkarlen sitta i strömmen. "Kom får ni höra, flickor," säger hon, som var husmor där. "Lars har varit borta och spelat. Men nu är han på hemväg." Och flickorna gick med opp för backen och de hörde det spela så vackert. Men Lars kom inte hem den kvällen. Han kom inte förrän dagen därpå. Och då frågade flickorna: "Men vem var det, som spelade?" – "Ja, men det förstår ni väl," sa hon då. Men mer ville hon inte säga. När farmor berättade det här för mig, så sa jag: "Nu ska inte farmor vara dum. Det är ju bara inbillning." Men då svarade hon: "Mitt lilla barn. Det jag har hört, det vet jag." Hon svarade bara det. Kort och gott. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 2 i volymen i volymen)
Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Så här kunde det låta när man i Västerlanda socken berättade om dem år 1928:
Det var på ett ställe en ko hade kalvat så skulle de baka Råmjölkspannkaka När de skulle ta ut kakan ur ommen så var det koskit i pannan Då sa pigan nu har trollen vart å tatt pannkaka å lagt skit i stället Nästa gång di baka tog piga i koskiten först, förut hade de tatt i kalven. Nu blev det riktig pankaka Då sa trollkäringa .. Du rå inte fölat i första du mi tös För nu hade trollena inte någon makt
Sägnen hos Isof ( sida 4 av 47 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 10 | … Bonden spökade något alldeles… |
| Vattenväsen | 9 | Det var en havsfru i Kobergssjön, talte… |
| Häxor och trollkarlar | 5 | En svenska soldat som var med i finska… (”Trolldom. Luftfärden”, sida 35 i volymen) |
| Maran och varulven | 4 | Det var en karl, som aldrig fick vara i… (”Mara”, sida 46 i volymen) |
| Djävulen | 3 | Djävulen kunde visa sej i alla sorter.… (”Djävulen”, sida 1 av 50) |
| Drakar och övernaturliga djur | 3 | Drake – de såg honom inte, men det fanns… (”Drakar, ormar”, sida 2 av 24) |
| Tomtar | 2 | När vi hade gården i Hagen så satte ja ut… (”Uppgiften rör När ja satte ut julgröt till tomten.”, sida 6 av 62) |
| Troll och jättar | 1 | I Hjärtum var en jätte, som stod inne på… (”Jättar”, sida 1 av 5) |
| Tjuvmjölkande väsen | 1 | Kajsa på Dykärra hade mjölkhare. Hon dog… (”Bjäran”, sida 6 av 50) |
| De underjordiska | 1 | … Nästa dag så följde de äldre med, men… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.