Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1921 och 1937 skrev folkminnesinsamlare ner 111 sägner om övernaturliga väsen i Kil.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 111 sägner från tre socknar som kan knytas till Kils kommun. De är nedtecknade av två folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 20 stycken, handlar om troll och jättar.
I Boda socken berättades det år 1930 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det var en gång en tjur som hade blivit bergtagen. Och han var borta ett helt år. Men när ett år hade gått, så kom han självmant och ställde in sig i båset. Gumman välsignade honom och klappade honom och lät honom gå. De vågade inte att behålla honom. De trodde att han var så mycket bergtagen att ingen kunde göra det tillbaka. Och hade de behållt honom, så hade trollen kommit och ställt till ofred. Så trodde det folket. På ett annat ställe hade de två kalvar, som blev bergtagna. Men så fick de se kalvarna gå i en löcka. De företog skallgång och lyckades få dem tillbaka. Det var i Grimsta.
Sägnen hos Isof ( sida 54 av 108 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om tomtar. Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Den här berättades i Frykeruds socken år 1933:
Det var alltid den meningen att där det fanns tomtar hade de alltid tur med kreaturen. De höll sig tjocka å feta å aldrig fattades det något på en sådan gård. Foder och spannmål varade längre än på alla andra ställen. ”Dä schlôr alri fel än di har tomtegôbber”, sades det så snart som kreaturen var granna å de hade fullt upp med foder. ”Dä ä allt nô som drar te dôm.” ”Dä ä nog den lelle gôbben.” Nu måtte alla tomtar vara borta, för det är aldrig tal på dem nu. Men för länge sedan ha de allt påstått att det har funnits, för då fick de örfilar av honom när de inte var tysta i stallet om kvällen. Det hade farfars dräng fått. Han kom till stallet om kvällen å svor på hästen för att han inte ville flytta sig i spiltan, å då fick han en örfil så ”dä sang för öre.” …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 9 av 78 i volymen)
Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Så här kunde det låta när man i Boda socken berättade om dem år 1930:
Det finns ett berg här i socknen, som kallas Säxmarkberget. Där skall det ha varit farligt i forna dagar. Där har det spökat så att man knappt har torts färdas där om dagen. Man har hört och sett så mycket underligt där. När det är lugnt så hörs det så väl när man färdas där. Det låter som om berget vore ihåligt. Det blir en sådan underlig duns i berget. Och man har trott att berget har varit tillhåll för spöken och otyg. Så finns det en backe i närheten av kyrkan, som kallas Rävkrakebacken. Där var folk ute för spöken. Min dotter och hennes väninna såg där en gång (en månljus kväll) en huvudlös gubbe, som strök förbi dem alldeles tätt intill sidan. De skulle gå till dans, men det blev intet den den kvällen. Den där gubben var liten och tjock och alldeles svartklädd. När de vände sig om, så var han totalt försvunnen. Man trodde att vissa döda voro på vandring från kyrkogården. De gick å skrömta. Det var ett farligt elände med dessa spöken. Det fanns personer som rakt inte kunde förmås att gå utom dörren ensamma efter solens nedgång i fruktan för att de skulle komma ut för spöken. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 13 av 108 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 20 | En skulle inte gå till bergen, för där… (”Troll”, sida 12 av 102) |
| Tomtar | 18 | Det lär ha varit mycket tomtar för i… (”Tomtar”, sida 4 av 114) |
| Spöken och gastar | 14 | … Man såg allehanda spöken där, såsom… (”Spökeri”, sida 5 i volymen) |
| Skogsväsen | 14 | Det var en gång en kolare som kolade en… (”skogsväsen.”, sida 3 av 108) |
| Vattenväsen | 10 | … Ortens benämningar på manliga… (”Vattenväsen”, sida 1 av 78) |
| Drakar och övernaturliga djur | 7 | Det fanns ett slags vita ormar, som man… (”ormar ("kunskapsorm")”, sida 2 av 92) |
| Djävulen | 6 | … Från den tiden berättas att en färgkarl… (”Djävulen.”, sida 3 av 62) |
| Maran och varulven | 6 | Det skulle inte gå an att nämna maran i… (”Maran.”, sida 18 av 78) |
| Tjuvmjölkande väsen | 6 | Det var trollpack som skicka ut ”pukharen”… (”bjäran.”, sida 17 av 102) |
| Häxor och trollkarlar | 4 | … Hon och ladugården var full i trolldom… (”Häxor o. trollkarlar”, sida 8 av 68) |
| De underjordiska | 4 | … Om detta hörde jag gammalt folk säga… (”Älvor”, sida 31 av 62) |
| Oden och osynliga hundar | 2 | Min far brukade tala på att han hade hört… (”"odens jakt".”, sida 2 av 62) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.