Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1921 och 1945 skrev folkminnesinsamlare ner 358 sägner om övernaturliga väsen i Sunne.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 358 sägner från fem socknar som kan knytas till Sunne kommun. De är nedtecknade av 13 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 62 stycken, handlar om troll och jättar.
I Västra Emterviks socken berättades det år 1928 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det skall ha funnits ett bergtroll i berget bort vid Knutserud. Hon tog emot blånor av husmodern på K. och spann åt henne och kom sedan tillbaka med garnet. Men hon var bråkig och besvärlig och ville ha allt hon fick syn på. En kväll hörde gubben, att hon sjöng i berget: "Jag vill byta bort en ko mot fem getter och en bock." Gubben vågade inte annat än gå dit bort med kon och binda henne där, och på morgonen efter fann han getterna och bocken där i stället. Slutligen var det någon, som sade till folket, att om de finge veta trollets namn, då skulle makten hennes ta slut. Så gick hustrun uppåt berget en gång, och då hörde hon det sjöng där inne: "Jag tåner (= strävar, knogar) och spinner, jag tror, att jag vinner. Jag vet deras namn, men de inte mitt; jag heter Sofia". Nästa gång trollet kom, satte hustrun fram så duktigt med mat, att det inte orkade äta ur. Då sade hustrun: "Kära Sofia, nu får du allt försöka att äta!" Då for trollet upp, spottade, svor och fräste och försvann. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 16 av 33 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om tomtar. Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Den här berättades i Västra Emterviks socken år 1928:
Det var en tomte som brukade mala åt en mjölnare på natten mellan 11 och 12. En gång lät mjölnaren, som hade sett, hur trasigt klädd tomten var, sy en kostym kläder åt honom och lade dem på luren (= tratten, som säden slås i). När tomten kom, tog han dem och sade: "Grann kär (karl) mal inte mjöl mer." Sedan fick mjölnaren inte längre någon hjälp av honom. /Någon tid efteråt var det en dräng, som gick och lade sig i kvarnen för att få se, om det verkligen fanns några tomtar. Mitt på natten kom det en hel tomtfamilj: tomten och hans fru, ett spätt barn och en tjänsteflicka. De ställde till att bada barnet, och när det var färdigt, frågade flickan, var hon skulle slå ut vattnet. "Det kan du slå i de där gluggarna, som står öppna," sade tomtfrun; det var drängens ögon hon menade. Drängen blev blind./
Sägnen hos Isof ( sida 20 av 33 i volymen)
Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Så här kunde det låta när man i Lysviks socken berättade om dem år 1934:
Det var en uppväxtkamrat till mig som for förbi Lysviks kyrka en natt. Klockan var mellan 12 och 1 på natten. När han kom intill planket, så fick han se en hop små grisar springa rätt över vägen å in på kyrkogården. De var svarta. Hästen såg dem först, så han började att "snaark". Det var spöke, som visade sig. De sprang som om det skulle bära under kyrkan med dem. Jag hörde aldrig någon mer som hade sett sådant.
Sägnen hos Isof ( sida 32 av 50 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 62 | Det var bergtroll, som tog kreaturen, så… (”Bergväsen”, sida 4 i volymen) |
| Tomtar | 58 | Tomtar fanns det gott om förr. De fanns… (”Tomtar”, sida 18 av 65) |
| Spöken och gastar | 48 | Det var en gång en gubbe, som blev narrad… (”Gasten.”, sida 1 av 2) |
| Häxor och trollkarlar | 40 | … På påskafton tände de upp eldar och sköt… (”Påsk - trollpackor”, sida 38 av 48) |
| Vattenväsen | 38 | Det var en fiskare, som var mycket till… (”Vattenväsen”, sida 5 av 33) |
| Skogsväsen | 25 | Skogråa höll till i skogen, och hon var… (”Skogsrå”, sida 11 av 65) |
| Djävulen | 25 | Det var en gång djävulen mötte en käring,… (”Den dumme djävulen”, sida 3 av 49) |
| Tjuvmjölkande väsen | 25 | Det var på julnatten som den onde hjälpte… (”Pukharen.”, sida 11 av 50) |
| Maran och varulven | 16 | Min syster har varit mycket utsatt för… (”Mara”, sida 5 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 13 | För länge sedan stod folk och såg en stor… (”Drakar, ormar och fiskar”, sida 4 av 51) |
| De underjordiska | 6 | … Det var "tock di kalla älver." Om en… (”Älvor”, sida 29 av 56) |
| Oden och osynliga hundar | 2 | "Odens jakt" har jag inte själv hört, men… (”Odens jakt, bergväsen”, sida 11 i volymen) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.