Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1922 och 1945 skrev folkminnesinsamlare ner tre sägner om övernaturliga väsen i Klippan.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Klippans kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills tre sägner i databasen som kan kopplas till Klippans kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. De handlar om spöken och gastar, om djävulen och om maran och varulven.
I Riseberga socken berättades det år 1922 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Man berättade sig ofta ha sett spöken vid Herrevadskloster. Jag såg det icke mera än en gång under den tid jag vistades där. En kväll då jag varit i handelsboden vid Nybro föreföll det som om någon med ett lakan över sig farit förbi. Det kom från ån och försvann i riktning mot sjukhuset. I stallen vid Herrevadskloster fanns en spilta, som alltid stod tum. En husar hade där hängt sig och sedan dess stod ingen häst där bunden.
Sägnerna kunde också handla om djävulen. Djävulen, ofta kallad den onde eller Hin Håle, dyker upp som en främling i svarta kläder, ofta med horn eller bockfot eller som en svart hund. Berättelserna handlar om människor som skrivit kontrakt med honom, om kortspel och dans som slutat illa och om präster som driver bort honom. Den här berättades i Riseberga socken år 1945:
En som hette Johan Karlsson vid Bonnarp hade med Skam att göra. Han fick aldrig gå till kyrkan juladan om morron. Men en gång kom han dit likaväl. Men han hade bara kommit inom dörren, så sa han: "Jag får aga hem, för det kommer så mycket med främmat." Han åkte hem, och när han var hemkommen, tog han en skål full med ärter och kastade ut på gården. Det var till alla smådjävlarna.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 74 i volymen)
Maran red människor och djur om natten, så att de vaknade utmattade. Hästar ridna av maran var svettiga och tovade i manen på morgonen. Ofta var maran en levande kvinna med en förbannelse över sig. Varulven var ofta en man som förvandlade sig till varg. Så här kunde det låta när man i Riseberga socken berättade om dem år 1945:
Maran var ett ont väsen, något av den onde. Hon kom och la' sej på bröstet på folk. Jag minns en gammal käring, som hette Kristina. Hon hade ont av maran. Kristina hade en dotter, som hette Hilda. Kristina hade förmanat henne, att så snart hon förstod att maran kommit över henne (= käringen), så skulle hon ropa hennes namn, så skulle maran släppa. Och så fort käringen började gnälla och rya sej, ropade Hilda henne vid namn. Somliga la två pinnar i kors utanför dörren för att inte maran skulle komma in. Har aldrig hört talas om varulv. Vi hade en häst, som hette Jolle. Maran flätade ihop manen och rumpan på hästen, så vi fick ta saxen och klippa honom. Vi hade två hästar, men bara den ene blev svett och ville inte släppa stövel, när vi ryktade honom, och vi kunde inte kamma honom för alla fanerornas skull. Vi klippte av en mängd man eller tagel och gjorde liksom en sopborste och hängde den i en sno över hästen, och det hjälpte. Det var en gammal fiskhandlarkäring, som sa att vi skulle göra så. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 6 av 74 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Riseberga | 1945 | En som hette Johan Karlsson vid Bonnarp… (”Djävulen”, sida 1 av 74) |
| Maran och varulven | Riseberga | 1945 | Maran var ett ont väsen, något av den… (”Mara”, sida 6 av 74) |
| Spöken och gastar | Riseberga | 1922 | Man berättade sig ofta ha sett spöken vid… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.