Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1929 och 1947 skrev folkminnesinsamlare ner tolv sägner om övernaturliga väsen i Växjö.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills tolv sägner från sex socknar som kan knytas till Växjö kommun. De är nedtecknade av fem folkminnesinsamlare och handlar om sju olika typer av väsen. Flest, fyra stycken, handlar om drakar och övernaturliga djur.
I Östra Torsås socken berättades det år 1931 om drakar och övernaturliga djur. I sägnerna finns drakar och lindormar, jättelika ormar som vaktade skatter eller flög genom luften, och hjulormen som bet sig i svansen och rullade efter folk som ett hjul. Men även vanliga djur kunde ha övernaturliga krafter: ormar som drack mjölk ur barnens skålar, ormkungen, skator som hämnades och svin eller hundar som var spöken i djurskepnad.
Då ett par kvinnor kom gående sjöstranden, fingo de se en stor, svart orm liggande hopringlad kring ett stort stenröse, ormen satte upp huvudet och gaddade, han hade stor gadd, stora ögon, långa tänder och lång man under hakan. Han var tjock som en mansarm. I röset tros vara en stor skatt, som han vaktar.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 2 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Tolgs socken år 1932:
Det var en skräddare i Stens, han fick se ett par gastar som slogs en natt han gick hem. Han blev så rädd, så han kröp in i ett ihåligt träd och gömde sej. När han hade varit där en stund, så kom den ene gasten till honom. "Såg du Mikael i skrumpen, hur jag kindputsade honom?" Han kallte skräddaren Mikael i skrumpen. - "Ja, dä såg jag", sa skräddarn, "men jag tyckte du fick det sista slaget." Då bar det iväg med gasten, han skulle ge sej på sin kamrat igen. Och skräddarn han sprang hem. Han sa väl det där för han skulle slippa lös.
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Bergs socken berättade om dem år 1932:
I Bergs socken bodde för ett århundrade sedan en bonde, som hade två hästar, vilka han släppt på bete å en vid en sjö belägen äng. En dag skulle bonden harva en åker, varför han gick att hämta hästarna. Han kunde emellertid ej finna mer än en, varför han gick inåt ängen som var bevuxen med skog, för att söka rätt på den andra. Han fann den emellertid ej, utan vände om i tanke på att använda bara en häst. Men när bonden kom fram till grinden stodo båda hästarna där. Glad över att finna sina hästar sel- ade han på dem och började harva. Han tyckte dock att den ena hästen under harvningen verkade litet ostyrig. Bonden förlorade dock ej modet, utan harvade upp åkern, varefter han gick ned med hästarna till ängen. Då han hade selat av sprang den ene hästen rakt ut i sjön och försvann. Bonden blev högst förvånad över detta men då han såg sig omkring fann han sina båda hästar gå lugnt betande. Då förstod bonden att han harvat med näcken eller bäckahästen.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 2 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Drakar och övernaturliga djur | Jäts | 1929 | Dä va vesst 1912 tro ja, ja dä va de då… |
| Drakar och övernaturliga djur | Jäts | 1929 | Jag har två systrar, de äro tvillingar… |
| Drakar och övernaturliga djur | Jäts | 1929 | Ungefär 300 meter från mitt hem, rinner… |
| Drakar och övernaturliga djur | Östra Torsås | 1931 | Då ett par kvinnor kom gående sjöstranden,… (”Skattedrake”, sida 1 av 2) |
| Häxor och trollkarlar | Uråsa | 1931 | Ägaren till Skya mellangård mistade… (”Trolldom. Svartkonst”, sida 8 av 10) |
| Maran och varulven | Tävelsås | 1947 | Mara var onda andar, som var i luften.… (”Mara”, sida 1 av 34) |
| Skogsväsen | Uråsa | 1931 | I Uråsa bodde en gubbe som hette Ax, han… (”Skogsnuvan”, sida 5 av 10) |
| Spöken och gastar | Uråsa | 1931 | Patron Färnvall på Skya herrgård hade en… (”Gastkramning.”, sida 6 av 10) |
| Spöken och gastar | Tolgs | 1932 | Det var en skräddare i Stens, han fick se… |
| Troll och jättar | Tolgs | 1932 | En trollkäring var det, som kom till en… |
| Vattenväsen | Jäts | 1930 | Vid en bondgård voro ett par flickor och… |
| Vattenväsen | Bergs | 1932 | I Bergs socken bodde för ett århundrade… (”Vattenväsen”, sida 1 av 2) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.