Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1927 och 1948 skrev folkminnesinsamlare ner 246 sägner om övernaturliga väsen i Åmål.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 246 sägner från åtta socknar som kan knytas till Åmåls kommun. De är nedtecknade av nio folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 45 stycken, handlar om troll och jättar.
I Åmåls socken berättades det år 1940 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det bodde jättar härute i viken. Den ene hette Tirkil och den andre Fogden. Men det fanns bara en enda jungfru för dem. Båda två tyckte om henne och ville äga henne. De slogos förkräckligt om henne. Torkil var den starkaste av dem och erövrade henne till sist. Då blev Fogde så vred att han slet av sig taskerna och kastade ut i sjön. De syns än i dag därute. Än i dag heter en holme Fogden och en annan Torkel. På fastlandet ligger Jungfrun el. Jungfruudden, som den också kallas.
Sägnen hos Isof ( sida 9 av 100 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Åmåls socken år 1935:
Det var en gång en skeppare som hade ankrat i Åmåls hamn. När det led fram på kvällen så fick han känna att det ruggade så konstigt på båten. Det ville inte vara stilla på något vis. Då gick han upp på däck. men han såg inte något konstigt, men när han stått där en stund så kom "sjöråa" upp till honom och frågade om han skulle fara till Mariestad på morgonen. "Det skall jag, om jag får vind", sade skepparen. "Du skall få vind med dig, om du tar min piga med dit", sade sjöråa. Det lovade skepparen. På morgonen i god tid så kom pigan, och det dröjde inte förrän de var i Mariestad.
Sägnen hos Isof ( sida 38 i volymen i volymen)
Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Så här kunde det låta när man i Åmåls socken berättade om dem år 1940:
Det var en so som spökade i staden. Det var i min fars tid. Den kallades av folk för kôrkesoa. Hon skulle mest hålla sig vid kyrkan. Detta väsen uppträdde som en so. Han skulle vara mycket stor och svart till färgen. Ibland hade han grisar med sig, och de var svarta de med. Hon visade sig om det var oordning på något ställe. Det skulle vara ordning och reda i hus, hem och verkstad, eljest fick en med henne att göra. Smeden Malmsten hade mycket ont av kôrksoa. Efter honom härmas ännu i dag: "Psaltan och harpan", sa Malmsten, när han fick se kôrksoa. Hon var hos honom i smedjan ibland. hon kom och störde honom om natten, om han lagt hammaren eller annat på städet. -Hon gick och höll reda i staden. Om en inte höll fred om kvällen, så blev en störd av henne om natten. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 18 av 100 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 45 | … Så kom det en jätte på vägen. "Ska vi… (”Den tappre skräddaren och jätten.”, sida 1 i volymen) |
| Vattenväsen | 37 | Det var en skeppare här nere i hamnen som… (”Vattenväsen”, sida 5 av 100) |
| Spöken och gastar | 34 | Det var en gammal gumma som gick på… (”Myling (gast)”, sida 5 av 32) |
| Tomtar | 31 | Det var farligt här att ha en "tomtenisse"… (”Tomten”, sida 33 i volymen) |
| Skogsväsen | 29 | Det hände att "skogsråa" skrämde hästarna,… (”Skogsväsen”, sida 2 i volymen) |
| Djävulen | 14 | … Di hade sett hin komme åkane mä två… (”Djävulen”, sida 2 av 124) |
| Häxor och trollkarlar | 13 | "Dä va tôlv påskkäringer som hade hade… (”12 häxor hos skam”, sida 17 av 124) |
| Maran och varulven | 13 | Det var en pojk som hade ont av maran. Så… (”Maran”, sida 51 i volymen) |
| Tjuvmjölkande väsen | 9 | Bjära ("dikare, "trollhare"). Farfar… (”Bjäran”, sida 42 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 9 | Draken var ett flygande djur som flög… (”Drakar o ormar”, sida 43 i volymen) |
| De underjordiska | 7 | Mor hade sett älvor. Det var en kväll hon… (”Älvor”, sida 8 av 100) |
| Oden och osynliga hundar | 5 | Det kunde hända att en fick höra hundskall… (”Odens jakt”, sida 39 i volymen) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.