Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1930 och 1961 skrev folkminnesinsamlare ner fem sägner om övernaturliga väsen i Värnamo.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Värnamo kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills fem sägner i databasen som kan kopplas till Värnamo kommun. Två handlar om tomtar.
I Tånnö socken berättades det år 1951 om tomtar. Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig.
Både mormor och farmor gav tomten mat om julkvällen, för att han inte skulle svälta. Så skulle de få mycket tillbaka. Gav de honom ingen mat, så skulle de få svälta. Farmor hade sett en tomte. Han hade röda kläder. Han var som ett två års barn, så liten. Det gick inte an att spotta i spisen, för då kunde en få med tomten att göra. Inte gick det an att packa och dundra om kvällarna. Inte gick det an att spinna och tröska en viss tid på kvällen. De tyckte om att ha tomte.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 54 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Voxtorps socken år 1939:
Jag är född i Våxtorp. Det ligger uppe vid Värnamo, och där finns ett berg, som de kallar för Trolleberg. Det var en som red till det berget en gång, han hette visst Ulvsparre, och när han kom dit, så kom det en kvinna, som bara hade ett ben, och hon gav honom något, som han skulle dricka. Men han red ifrån henne, och då han kom till ett ställe, som heter Bor, så red han över ett vattendrag, och då ropade det där: "Vantavän, rid inte på vägen den hårda, utan rid på åkern den korsårda." Han hade gått förbi där förut, och då hade han hört, att det var någon, som sa: "Jag fryser, jag fryser." Då hade han slängt dit ett par vantar, och sen fick han sin belöning för det.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 2 i volymen)
Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Så här kunde det låta när man i Fryele socken berättade om dem år 1930:
Det var en trollkäring, som de skulle bränna i Halmstad. Hon nekade inte till något. Domaren ville pröva om hon kunde trolla och sa: "Kan du stämma oxa'?" - "Ja, dä kan ja", sa käringen. "Stäm då dom där, som går och plöjer", sa domaren och pekade bortåt en åker. "Dä kan ja inte", sa käringen, "för di har rönneträ i oket." Sen skulle hon brännas, men hon brann inte. Då var det en som sa: "Ta hit lite mjölk, som hon har mjölkat med sin mjölkhare." Då gjorde de det och hällde mjölken på bålet, och då brann käringen.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Gällaryds | 1961 | Det var en gumma i min hemtrakt, när hon… |
| Häxor och trollkarlar | Fryele | 1930 | Det var en trollkäring, som de skulle… |
| Tomtar | Tånnö | 1951 | Både mormor och farmor gav tomten mat om… (”Tomtar”, sida 1 av 54) |
| Tomtar | Gällaryds | 1961 | Goanisse hade bönderna. Den bonde kunde… |
| Troll och jättar | Voxtorps | 1939 | Jag är född i Våxtorp. Det ligger uppe… (”Troll.”, sida 1 av 2) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.