Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1931 och 1940 skrev folkminnesinsamlare ner 90 sägner om övernaturliga väsen i Tranemo.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 90 sägner från elva socknar som kan knytas till Tranemo kommun. De är nedtecknade av elva folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 14 stycken, handlar om vattenväsen.
I Tranemo socken berättades det år 1937 om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna.
En gång när jag var tio år var jag nere vid ån och skulle ta näckaroser – då kom det emot mej en riktigt stor hand; det var strömgubben, som kom och skulle ta mej. Det var en spelman i min barndom som hade lärt sej utav strömgubben. De fick ta ifrån honom fiolen med våld, för allt dansade och de hade dansat ner i sjön allihop, om han hade fått hålla på; det var nära en sjö. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 2 av 20 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Länghems socken år 1933:
Gasten var en sorts elak gubbe; han var inte ett spöke. Han bodde under broar. Näcken talte de inte om! Men kom någon körande och skulle köra över bron, då skulle han först gå av och spotta tre gånger under luggen på hästen; ja, spotta rätt i pannan på hästen; då skulle inte gasten kunna uträtta något, men annars körde man utanför broräcket. Gasten kunde sätta sej på bördan för folk, så de fick pinas så. Och om de föll omkull och slog sej, då hörde de, hur gasten skrattade.
Sägnen hos Isof ( sida 13 i volymen i volymen)
Enligt berättelserna for Oden fram genom luften om natten med osynliga skällande jakthundar – detta kallades Odens jakt. Under stormiga höst- och vinterkvällar dundrade han fram över himlen, och ofta hördes hundskall, skott och ljudet av ryttare. Så här kunde det låta när man i Länghems socken berättade om dem år 1931:
Det var en skräddare, Bern, som var och ljustrade i Gärdsjön. Som han höll på där vid landet, så var det hundratals hundar på landet och skällde. Den ena hunden var inte den andra lik, och de hade olika läten. När hundarna hade hållit på på en stund, kommer där en vit häst, och en ryttare på den, och när han hade ridit ett bra stycke därifrån, small ett skott, och därefter tystnade hundarna. Det var Oden. (Johan Svensson) Bössa hade Oden på ryggen, som en annan skytt (fru Svensson) Sen kommer Oden ridande tillbaks, och det såg ut, som han hade haft ett fruntimmer på ryggen. (Johan Svensson) Hon var naken och hade stora, stora bröst. Förut hade hon sprungit före hundarna. Det var la Odinna (fru Svensson) Det var henne de hade skjutit. Skräddarn blev som lite konstig, när han såg det, men han blev inte rädd, sa han. – Det var nog före min tid han såg det, för han dog omkring 1876. (Johan Svensson.
Sägnen hos Isof ( sida 4 av 73 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Vattenväsen | 14 | De som var ute och fiskade Tidigt på… (”Vattenväsen”, sida 10 av 73) |
| Spöken och gastar | 12 | … Rätt som det var kom en myling fram och… (”Myling”, sida 5 i volymen) |
| Oden och osynliga hundar | 12 | Odens jakt hade två hundar, den ene brun… (”Odens jakt”, sida 9 av 79) |
| Troll och jättar | 11 | Det var en kväll en man var ute och red… (”Troll”, sida 4 av 17) |
| Häxor och trollkarlar | 9 | Det var en präst i Länghem, som for till… (”Häxor”, sida 50 av 73) |
| Tomtar | 8 | Tomtens storlek var ungefär som en… (”Tomtar”, sida 10 av 46) |
| Skogsväsen | 7 | De gamla kolarna fick besök av skogsfrua.… (”Skogsväsen”, sida 4 av 51) |
| Tjuvmjölkande väsen | 6 | Det var en käring borta på Altona, som… (”Mjölkharen”, sida 25 av 73) |
| Maran och varulven | 5 | Mara är en ond ande. Hon red på kreatur… (”Mara”, sida 32 av 79) |
| Djävulen | 4 | Det var en som varit i Borås och hade en… (”Djävulen”, sida 3 i volymen) |
| De underjordiska | 1 | Bolvättar var små människor med stripigt… (”Bolvättar”, sida 8 av 46) |
| Drakar och övernaturliga djur | 1 | Drakarna de flög i luften från det ena… (”Drakar”, sida 29 av 73) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Tranemo kommun ligger i trakterna där Västergötland, Halland och Småland möts. Sägner om Odens jakt med osynliga hundarna återkommer i totalt 37 socknar i det här området.