Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1925 och 1949 skrev folkminnesinsamlare ner 153 sägner om övernaturliga väsen i Vänersborg.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 153 sägner från åtta socknar som kan knytas till Vänersborgs kommun. De är nedtecknade av 16 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 33 stycken, handlar om vattenväsen.
I Vänersborgs stad berättades det år 1928 om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna.
Det fanns ett sjörå nere vid Åkerssjö förr i världen, men hon blev skjuten med en silverkula. Hon satt på en timmerflotte och kammade sitt hår. Hon hade sådant långt grannt hår. Det småregnade lite så där, och hon satt och mumlade: "Små små grunnekorn. Små små grunnekorn." Så satt hon där och pyssla. När då skottet kom, sade hon: "Stora, stora stake-korn", och så sjönk hon i djupet.
Sägnen hos Isof ( sida 14 av 146 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Vänersborgs stad år 1928:
Det var en som hette Lars som blev bergtagen en gång. Han hade varit på körekalas i Vadbacken (i Hjärtum, vid Oresjö), och när han skulle gå hem, kom han in i sådan dimma. Han kom inte hem förrän om tre dagar, och då var han spritt naken. Han ville aldrig tala om hur han haft det, men bergtagen hade han varit.
Sägnen hos Isof ( sida 21 av 146 i volymen)
Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Så här kunde det låta när man i Vänersborgs stad berättade om dem år 1928:
Det var gamla Kristins bror som var ute en natt, och då fick han se ett par "gåstar", som var ihop och slogs. Han sprang bort till ett träd och ställde sig, men den ene av gastarna kom fram till honom och sade: "Jag smassen, jag smassen!" (= klådde honom.). Då svarade han: "Smassen mer, smassen mer!" och då sprang gasten bort och fortsatte slåss, och under tiden sprang karlen sin väg. Gastarna skulle ju vara som benrangel.
Sägnen hos Isof ( sida 40 av 146 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Vattenväsen | 33 | Det var en som var ute på Följesjö och… (”Sjörå”, sida 5 i volymen) |
| Troll och jättar | 26 | Det ligger en stor sten här på älvkanten… (”Jättar”, sida 22 av 146) |
| Spöken och gastar | 19 | Det var en stor sten strax där jag bodde.… (”Lyktgubbar”, sida 21 i volymen) |
| Djävulen | 18 | ”Hin onde” hade en gång tagit tjenst som… |
| Häxor och trollkarlar | 12 | Fanns det ingen där i trakten de trodde… (”Trollpacka”, sida 47 av 146) |
| Tomtar | 11 | Det var en som hade en tomte och den… (”Tomten”, sida 3 av 8) |
| Skogsväsen | 9 | Det var en gubbe inne i Ryr, som sade,… (”Skogsrå”, sida 18 av 146) |
| Maran och varulven | 7 | Mara, den har jag haft ont av. Den kommer… (”Mara”, sida 24 i volymen) |
| De underjordiska | 6 | Mamma hade blivit biten av en älva. Det… (”Älvor”, sida 15 av 82) |
| Drakar och övernaturliga djur | 6 | Det var en gubbe som inte kunde se en orm… (”Ormar, drakar och fiskar”, sida 1 av 6) |
| Tjuvmjölkande väsen | 4 | Det var puken som drog skinnet av… (”Slakt (puken)”, sida 29 av 88) |
| Oden och osynliga hundar | 2 | På storskogen mellan Frändefors och… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.