Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1925 och 1951 skrev folkminnesinsamlare ner 544 sägner om övernaturliga väsen i Säffle.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 544 sägner från 14 socknar som kan knytas till Säffle kommun. De är nedtecknade av elva folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 106 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Tveta socken berättades det år 1948 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Det var en gastonge, som skrek. Det hörde jag en gammal gumma som sade. Hon talade om, att hon hade hört en gastonge. Han skrek som en liten onge, men hon såg honom inte. Om en onge, som inte var döpt, mördades och grävdes ner på något ställe, så att han inte kom i kyrkogården så höll han inte fred. Den natten på året, som han lades i lön, skrek han. Det var för att han ville komma till kyrkogården.
Sägnen hos Isof ( sida 7 av 44 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om skogsväsen. Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Den här berättades i Kila socken år 1930:
Det bodde en gubbe tätt intill mitt hem. Han stod ute och högg ved och då kom skogsrån. "Hör du jag skall flytta till Havsåsen till bror min, skall jag ta den gamla mor min med eller skall jag ta livet av henne?" sa hon. "Det får du göra vilket tusan du vill", sa gubben. Då sprang skogsrån till skogen så mycket hon orka och strax efter hörde gubben hur det skrek så förfärligt. På våren hitta vallpojken långa ben efter henne.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 70 i volymen)
Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Så här kunde det låta när man i Säffle socken berättade om dem år 1926:
Det skulle ha bott en jätte i ett berg nära Z:s gård. En gång var två små barn ute och i skogen. De råkade vilse och lade sig att sova vid berget. Man saknade dem och trodde, att de blivit bergtagna. Slutligen hittade modern dem. Detta var i sista stunden, för det var säkert jättens mening att ta dem, så snart solen gått ned. Samme jätte slungade en väldig sten mot By kyrktorn. Stenen kallades sedan jättestenen. Den klövs och fördes bort i samband med en reparation av kyrkan.
Sägnen hos Isof ( sida 27 av 57 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 106 | Se annan lapp - samma meddelare - om… (”Spökeri.”, sida 46 av 57) |
| Skogsväsen | 88 | Det var en som blev bekant med skogsrån.… (”Han som blev bekant med skogsrån”, sida 2 av 70) |
| Troll och jättar | 79 | Det hände, att "bergjätta" (x lånade… (”Tro och sed. Jättar”, sida 28 av 57) |
| Vattenväsen | 75 | … Han hade sett "sjöråa" så stor hon var.… (”vattenväsen.”, sida 4 i volymen) |
| Tomtar | 57 | Det berättas om tomtegubbarna på Björkås,… (”Tomtegubbarna i Björkås och Sandbol”, sida 46 i volymen) |
| Häxor och trollkarlar | 34 | I gamla tider fanns på Skönnebol i S.Ny… (”Påskkäringar.”, sida 5 av 5) |
| Djävulen | 21 | … Det ville djävulen. Han satte sig på… (”Djävulen”, sida 1 av 102) |
| Maran och varulven | 19 | Det berättas om en person, som var mycket… (”Maran”, sida 6 av 22) |
| Tjuvmjölkande väsen | 19 | Min måg hade sett trollhare. Benämning… (”Bjäran”, sida 31 av 57) |
| Oden och osynliga hundar | 16 | Det var hundar som skällde om nätterna,… (”Odens jakt.”, sida 1 av 44) |
| De underjordiska | 15 | Min mor hade hört talas om, att det fanns… (”Älvor.”, sida 35 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 15 | Det fanns stora "sjöormar" förr i världen.… (”Drakar, ormar”, sida 3 av 14) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.