Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1943 och 1957 skrev folkminnesinsamlare ner fem sägner om övernaturliga väsen i Ydre.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Ydre kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills fem sägner i databasen som kan kopplas till Ydre kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. De handlar om vattenväsen, om skogsväsen, om häxor och trollkarlar, om djävulen och om drakar och övernaturliga djur.
I Norra Vi socken berättades det år 1949 om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna.
Det fanns roligt folk bland de första nybyggarna på Dags mosse. Gubben Gran, som odlade upp Granstorp, var full av historier om sjörå. Jag växte upp på Lisedal, som min far hade odlat upp. Vi pojkar var förvetna på hans historier, det kan jag intyga. Här är en av hans bitar. Det var en gång en bonde som hade sina hästar i vall vid stranden av Tåkern. Från sjön kom en apelkastad sjöhäst upp och slog sig i lag med bondens hästar. Bonden provkörde den nya hästen. Det gick bra, men när han sedan skulle rida i vall med honom, bar det iväg rakt ut i sjön. Hästen försvann och bonden med. Att hästen inte var någon annan än självaste Näcken, det behöver jag väl inte säga.
Sägnerna kunde också handla om skogsväsen. Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Den här berättades i Norra Vi socken år 1949:
Oskar Rydberg är min morbror. Hos hans föräldrar bodde en skogsarbetare som var ungkarl och enstöring. Han ville aldrig ha någon kamrat utan arbetade alltid ensam. En dag var han i Elvarum. En vacker flicka kom fram och neg och var artig värre. — Du ser så vacker ut, sa gubben, men du är ihålig baktill. Då försvann skogsrået, för någon annan var det inte. Det fanns mycket sånt där förr som en aldrig, hör talas om nu.
Djävulen, ofta kallad den onde eller Hin Håle, dyker upp som en främling i svarta kläder, ofta med horn eller bockfot eller som en svart hund. Berättelserna handlar om människor som skrivit kontrakt med honom, om kortspel och dans som slutat illa och om präster som driver bort honom. Så här kunde det låta när man i Norra Vi socken berättade om dem år 1949:
Gubben Fejer i Svanshals fattighus kunde mer än andra, säga vad en vill. Han kunde stämma blod, ta makta ur hästar och mycket annat. — Vill du lära dej kölista, frågade han far en gång. Far frågade, hur det skulle gå till, och så fick han veta hemligheten. Det var ett ruskigt företag, så far vågade inte ge sej in på det. Det var så mycket ordningar på kyrkogården och vid en kyrkdörr, så jag vet inte allt vad far berättade. Men så mycket var tydligt, att det gällde kontrakt med självaste gubben i Svaveltorp. Honom hade Fejer anlitat, och det må erkännas, att dum var inte Fejer.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Norra Vi | 1949 | Gubben Fejer i Svanshals fattighus kunde… |
| Drakar och övernaturliga djur | Norra Vi | 1943 | Jag minns en gumma från Svinhult, som var… |
| Häxor och trollkarlar | Norra Vi | – | Gubben Fejer i Svanshals mötte en bonde… |
| Skogsväsen | Norra Vi | 1949 | Oskar Rydberg är min morbror. Hos hans… |
| Vattenväsen | Norra Vi | 1949 | Det fanns roligt folk bland de första… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.