Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1919 och 1933 skrev folkminnesinsamlare ner 23 sägner om övernaturliga väsen i Örnsköldsvik.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 23 sägner från sex socknar som kan knytas till Örnsköldsviks kommun. De är nedtecknade av fem folkminnesinsamlare och handlar om åtta olika typer av väsen. Flest, nio stycken, handlar om de underjordiska.
I Arnäs socken berättades det år 1927 om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting.
Tron på vittra är ännu levande i Arnäs. Ordet heter i socknens mål vitera (######). För blott ett par år sedan var det en pojke, som bestämt påstod, att han sett vitera i ruierna efter Alfredshems sågverk. Det var något vitt, som rörde sig där. Pojken blev rädd och gömde sig. När andra sedan tvivlade på, att det hade varit vitera, förklarade han uttryckligen: ”Dä va vitera.” När lasarettet i Örnsköldsvik för ungefär tjugo år sedan blivit färdigt och tagits i bruk, utmärktes det av en ovanligt stor dödlighetsprocent, och bland folket ansågs det att ”komma på lasarettet” vara detsamma som att vara dödsdömd. Det påstås, att samma förhållande äger rum än idag. Och det är ingenting underligt. Lasarettet är nämligen byggt tvärs över en vitera-väg. Det sker alltid olyckor i ett sånt hus, otur och svårigheter medfölja. För vitera hämnas för de inte får vara i fred. Det är också farligt, om man råkar falla på en sådan väg. Man slår sig alltid värre då, än om man fallit på liknande sätt någon annanstans. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 3 av 158 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Anundsjö socken år 1928:
I Gallsätt i Ullånger var det en gång en trollgubb, som skulle vara svår. En bonde hade mist en män en gång, och då gick han till den där och ville veta var hon fanns, för han trodde att hon var stulen. Ja, sa gubben, i kväll kunde int han göra något åt det, men i morgon bitti skulle han tala om det. Bonden gick då in i ett lir (lider) och la sej i höet, men han las Fader vår för sej. Vid midnatt då fick han si den här trollskapsgubben kom och gick tri värv ansönsch (motsols) kring en röne (rönn) på gårn och blistere (visslade). Men ingen kom. Då gick han in, och på en stund till kom han ut och gjorde likadant, men ingen kom. Tredje gången kom han och gjorde på samma vis, och då kom det en som körde med två hästar över trea (träden) och gåla. "Du har vöre länge", sa gubben. "Ja, ja har vöre ti ett boställ och höll på hjälpa en jänta ta livet av ett barn", sa gamkärn. "Feck du nå där borta då?" fråga gubben. "Nä, det var en gamkäring som kom, så det vart int nå", sa gamkärn. Då nämnde gubben namnet på den här bonden och fråga, var han hade hästen nånstans. Jo, han låg i en kallkälla och hade drunknat. …
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i Arnäs socken berättade om dem år 1927:
Uppe i fjällbygden hände det en gång, att en stinta skulle gå ett ärende åt sin husbonde. Hon skulle bära hem ett fickur, som lånats. Det var nu blott till ett grannställe hon skulle gå, men det är långt till grannarna däruppe. Vägen gick över skogen. Där kom en karl och slog sig i sällskap med stintan. Han pratade om allt möjligt, så att flickan inte tänkte på att ge akt på vägen, och så förde han henne vilse. De gingo och gingo och till slut började stintan undra på, att hon aldrig kom fram dit hon skulle. Och trött blev hon. Slutligen stupade hon över en sten och föll. Då ropade hon till: ”Å, herre jesses, va illa ja gjord me.” Med detsamma blev främlingen borta på en gång. Men flickan höll på att aldrig hitta rätt väg igen.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 158 i volymen)
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.