Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1927 och 1941 skrev folkminnesinsamlare ner 35 sägner om övernaturliga väsen i Vara.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 35 sägner från 15 socknar som kan knytas till Vara kommun. De är nedtecknade av fem folkminnesinsamlare och handlar om sju olika typer av väsen. Flest, 13 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Längjums socken berättades det år 1940 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Det var i början på 1800 talet som det spöka på ett ställe här, så vord och stolar hoppa och dansa runt ibland. Var det något som stod på en möbel, så ramla detta i golvet. Folket på stället var alldeles förstörda av detta väsen. Prästen var där och såg det men kunde inget göra då, men sedan var han där tre gånger till, och då gick det över och kom alldrig åter.
Sägnen hos Isof ( sida 3 av 82 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Levene socken år 1927:
En gång hade trollen lånat dricka från Orreslätt. Så kom två granna fruntimmer tillbaka med drickan, men de hade dubbelt så go(d) och dubbelt så mycket med sig, som de lånat. Hasselbacka's tös skulle gå ett ärende genom skogen. Då kom ett troll efter henne och förföljde henne. Men så ropa ett rå åt henne: "Spring på åkern". Hon hoppa över diket och in på åkern och sén kunde trollen ej förfölja henne. Båda platserna Orreslätt och Hasselbacken är belägna i Hjerpås, grannsocken till Levene.
Sägnen hos Isof ( sida 6 av 65 i volymen)
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Levene socken berättade om dem år 1941:
Ja det kunde ju vara en och annan bonde som sades hava tomtar, det talades om i min barndom. En granne till oss sades haft sådana, för jag minns hur noga min mor var med att samla upp och sopa vid skefta då vi kört in säden, samt plocka till sig strån som stack ut mellan skefterna. Hon sade att tomtapesa drog bort detta annars. Nerfallda stenar i stenfoten sattes i så den blev tät, och det var ju tvunget då de hadde dragara å närma.
Sägnen hos Isof ( sida 5 av 44 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 13 | På 1880 talet såg berättaren lyktgubbar… (”s.k. Lyktgubbar”, sida 2 av 47) |
| Troll och jättar | 9 | Berättarens faders mormor hadde talat om… (”Troll”, sida 1 av 43) |
| Tomtar | 3 | Här var en gubbe de kalla Flink-Erick.… (”Tomtar”, sida 1 av 6) |
| Häxor och trollkarlar | 3 | Då de skulle flytta ut stenmuren vid Ryda… (”En sägen. Trollkarl.”, sida 6 av 43) |
| Drakar och övernaturliga djur | 3 | Berättarens farfader hade talat om… (”Hjulormen”, sida 8 av 66) |
| Maran och varulven | 2 | … Det var ingen som sett maran, men annars… (”Maran”, sida 12 av 36) |
| Tjuvmjölkande väsen | 2 | De gummor som hadde mjölkharar bar dessa… (”Mjölkhare”, sida 14 av 84) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.