Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1922 och 1936 skrev folkminnesinsamlare ner sex sägner om övernaturliga väsen i Älmhult.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Älmhults kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills sex sägner i databasen som kan kopplas till Älmhults kommun. Tre handlar om troll och jättar.
I Härlunda socken berättades det år 1931 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
En trollkärring som dött, fick stå lik på logan, tills hon skulle begravas. Dagen innan hon skulle begravas, skulle grannarna, som brukligt var, risa på vägen, när de gjort detta och skulle gå förbi gården i skymningen, på kvällen, fingo de se en kalv, komma ut ur logan, där kärringen stod lik. Det brann åt hela kalvens rygg så att det riktigt lågade. De som sågo det kunde sedan icke säga något på hela kvällen.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 4 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Göteryds socken år 1932:
Sagesmannens moder Johanna Svensson var född den 9 maj 1831 i Uråsa socken och hon avled i Maj månad 1930 i Fagerhult i Göteryds socken, där hon bott de sista åren av sin levnad. Johanna kunde se mer än andra och många döda, som hon känt under livstiden, visade sig för henne och talade med henne. Johannas dotter hade varit gift en gång förut, men mannen var död för flera år sedan. En gång på sommaren då Johanna lagt sig ute på en skuggig plats, kom hennes dotter för flera år sedan avlidne man, till Johanna och talade med henne och han var då mycket vackrare än han varit under livstiden. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 av 6 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Spöken och gastar | Göteryds | 1932 | Sagesmannens moder Johanna Svensson var… (”En gumma som såg i syne. Spökeri”, sida 1 av 6) |
| Spöken och gastar | Härlunda | 1936 | När någon hade dött, skulle man så linfrö… (”Spökeri”, sida 3 av 28) |
| Troll och jättar | Älmhults kpg | 1922 | Min farfar hade en gång varit i… |
| Troll och jättar | Pjätteryds | 1931 | Morfar talte om att då han en gång varit… (”Sällskap med troll”, sida 1 av 4) |
| Troll och jättar | Härlunda | 1931 | En trollkärring som dött, fick stå lik på… (”Trollkärring. Spökeri”, sida 1 av 4) |
| Vattenväsen | Göteryds | 1931 | Vid en älv voro några karlar med… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.