Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1922 och 1930 skrev folkminnesinsamlare ner två sägner om övernaturliga väsen i Vetlanda.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Vetlanda kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills två sägner i databasen som kan kopplas till Vetlanda kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. De handlar om troll och jättar och om tomtar.
I Skede socken berättades det år 1922 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
I den grå forntiden säges en jätte haft sitt tillhåll i det omnämnda Kleva berget. Då han fick höra kyrkoklockans ljud i Skede blev han så förtörnad att han beslöt slå ned kyrkan. Han slungade därför en stor sten i akt och mening att träffa kyrkan, men kastet var för starkt vadan stenen gick för högt samt ett par kilometer för långt och blev liggandes på Hällaryds dragantorp Ålakistan. I raseri över att ej ha lyckats med sitt kast grep han klockan i stapeln och kastade den i en "göl" vid Hällefors. Det säges att då man sedermera gjorde försök att upptaga klockan fann man att gölen var bottenlös vadan klockan blev lemnad åt sitt öde. På Påtarp egor i Skede finnes många stora stenar som säges vara ditkastade av en jätte som till slunga använde sitt strumpeband. På det omnämnda torpet Ålakistan säges en ovanligt stark dragon fordom bott. Då han vid ett tillfälle kom att gå förbi Ulvadams kvarn voro några man i farten med att baxa in en kvarnsten i kvarnhuset. Han gick framm till dem reste upp stenen stack sin arm i stenens "öga" och bar ensam in den i kvarnhuset. …
Sägnerna kunde också handla om tomtar. Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Den här berättades i Skede socken år 1922:
Min farfar var på 1840-talet mjölnare vid Gammelkroppa i Vermland. Han hade för min far berättat många tilldragelser om sina kvarntomtar. Bl.a. var han aldrig rädd att försova sig om han i kvarnkammaren låg för att passa kvarnen. Farfar påstod sig alltid blivit "manad" av tomtarna då kvarnen tarvade tillsyn. En natt hade dock inträffat något ovanligt: Farfar var mycket sömnig och vid första maningen kunde han icke förmå sig att stiga upp. En stund efter blev han manad på nytt men somnade. Tredje gången fick han ett nyp i armen men då blev det brådtom och i hög tid kom han då ut ty kvarnen höll på att stanna genom att mjölet stigit upp i "trumman". Farfar kände sedan i flera dagar ömhet i armen och bad så farmor se efter och hon upptäckte då tvänne röda fläckar som efter ett nyp med ett par fingrar. Tomtarna voro mycket ordningssamma av sig. De fordrade att kvarnhuset skulle vara sopat varje kväll och målkärlen lagda i tur och ordning efter sina storlekar på tullkistan. Hade drängarna någon gång uraktlåtit detta blev ett fasligt väsende fram på natten. …
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.