Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. I Sollefteå kommun kallades de underjordiska vittra. Ordet förekommer i sju av de sägner som samlades in här.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 24 sägner från nio socknar som kan knytas till Sollefteå kommun. De är nedtecknade av fyra folkminnesinsamlare och handlar om åtta olika typer av väsen. Flest, tolv stycken, handlar om de underjordiska.
I Ramsele socken berättades det år 1929 om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting.
I gamla Sandvik-bodarna försvann det en gång en ko för en bonde, som hette Tunberg. Och dom var ute och letade en dag — han fick nog ha folk till hjälp — men dom fann inte kon. Dan efter gick dom också och letade, och då var han så sint, och han trätte och svor och slog med yxhammarn ner i en rot och hota dom (vittrorna) vad han skulle göra om han inte fick igen kon, för han trodde nog att hon var vittertagen. Men då tredje dan, då dom gick och letade, då fann dom kon just på det där stället, och då hade hon lårbenet avslaget. Det var roten, som han hade slagit på.
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Boteå socken år 1930:
Är det nån som går igen, så har dom kunnat gå på graven och fråga vad dom har gått efter. Dom skulle väl gå då vid 12—tiden, då dom bruka visa sej. Dom har också fått svar då ur graven, och sen har dom int gått mer. Det var en fröken i Härnösand som var död, och dom hörde på graven att hon sjöng en psalm — jag har vetat numret på'n, men det har jag nu glömt — men då hon kom till orden "o Gud", då kunde hon inte längre. Det var olyckligt med henne förstås. Då hade prästen gått på graven hennes, och så hade han frågat: "Vems barn är du?" Då svara det ur graven: "Jag är den olyckliga Sofie Kernell." Då hade han bett henne sova i ro till den yttersta dagen. Sen hade dom inte hört henne mer.
Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Så här kunde det låta när man i Junsele socken berättade om dem år 1928:
Käringen åt Kittel (jätten i Kittla-berget) hon bar en sten i förklä och skulle gå ut och kasta på kyrkan i Mo, men då gick förklädsbandet av, så sten föll ner här i Betarsjön. Då skulle hon kasta en till, men han föll också ner i sjön, och då sa hon: "Oller (aldrig) hitte'n fram!" Sen har stenarna kallats Lill-ollersten och Stor-ollersten.
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.