Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Det finns inga sägner från Sandvikens kommun i Isofs digitala folkminnesarkiv. Men från resten av länet har det berättats om bland annat de underjordiska.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Sandvikens kommun har vi inte hittat några sägner i Isofs databas. Det betyder inte att berättandet inte förekom här, utan beror sannolikt på att de ännu inte har samlats in eller digitaliserats.
I Gävleborgs län som helhet finns däremot 98 sägner, nedtecknade mellan 1925 och 1946. Flest handlar om de underjordiska.
I Forsa socken berättades det år 1931 om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting.
Det var en gång för mycket, mycket länge sedan, så kom en gång en vittra till en stinta och berättade, att hon aldrig någonsin kunde bli salig som människan kunde göra. Hon hade en gång varit människa hon också, men så en gång, när hon hade förbrutit sig, hade hon blivit förvandlad till vittre. Hon hade försökt att bedja och sjunga som de. Men hon hade inte kunnat. Det blev aldrig sådan bön eller sång som hon längtade så ivrigt efter. Hon skulle alltid få förbli vittra och känna sig osalig. Om hon skulle kunna få en människa att svärja en särskild ed, så skulle hon få förlossning ur alla band. Ingen människa hade velat hjälpa henne med det. Hon kände sig ensam bland andra vittror. Stintan gav henne ett band. Vittran försvann. När stintan vände sig om, låg det ett brett band av silver på bordet. Det bandet förde lycka med sig åt stintan så länge hon levde.
Sägnen hos Isof ( sida 26 av 100 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Forsa socken år 1931:
Det var en gång en bostinta, som hade kommit i lag med ett troll. Trollet hade givit sig i sällskap med henne. Och hon såg trollet vissa gånger. En morgon fick stintan höra trollet säga: "Mina kor går i gröna bet, men dina står om lort om fot". Stintan hade nämligen försummat att släppa ut sina kor i rätt tid på morgonen.
Sägnen hos Isof ( sida 10 av 100 i volymen)
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i Forsa socken berättade om dem år 1931:
Det var en gammal man som bodde ensam inne i skogen. Han var folkskygg och underlig och lät sällan någon komma in i sin stuga. Han talade ofta om skogsrån, och sade att hon hälsade på honom om nätterna. Hon brukade komma när solen gick ned och stannade hos honom tills solen gick upp på morgonen. Han hade långt hår som hon.
Sägnen hos Isof ( sida 6 av 82 i volymen)
| Väsen | Antal sägner i länet | Exempel |
|---|---|---|
| De underjordiska | 28 | När "fäbodkullorna" kom till fäboden med… (”Vittror”, sida 3 i volymen) |
| Troll och jättar | 24 | Det var en gammal gumma, som alltid hade… (”Troll”, sida 19 av 100) |
| Skogsväsen | 14 | … Han skulle gå till milan och mötte då… (”Skogsväsen”, sida 1 av 36) |
| Spöken och gastar | 10 | På en plats, som kallades ”Dunnestuga”… (”Spökeri”, sida 28 av 82) |
| Tomtar | 10 | Tomten visade sig som människa. Han var… (”(Hus= och gårds) tomten”, sida 19 av 82) |
| Vattenväsen | 6 | Det berättas om en fiskare som höll till… (”Vattenväsen”, sida 3 av 82) |
| Häxor och trollkarlar | 2 | Vi hade en gumma från Skog, som var… |
| Djävulen | 1 | Dom satt och spela kort på söndagsmorgon… |
| Maran och varulven | 1 | Det var en gammal tro, att maran var ett… (”Maran.”, sida 5 av 41) |
| Tjuvmjölkande väsen | 1 | Det fanns "mjölkharar" förr i världen. De… (”Bjäran”, sida 40 av 100) |
| Drakar och övernaturliga djur | 1 | Det fanns ormar, som "gick runt som ett… (”Ormar”, sida 41 av 100) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.