Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1929 och 1944 skrev folkminnesinsamlare ner åtta sägner om övernaturliga väsen i Ragunda.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Ragunda kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills åtta sägner i databasen som kan kopplas till Ragunda kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. Tre handlar om maran och varulven.
I Borgvattnets socken berättades det år 1936 om maran och varulven. Maran red människor och djur om natten, så att de vaknade utmattade. Hästar ridna av maran var svettiga och tovade i manen på morgonen. Ofta var maran en levande kvinna med en förbannelse över sig. Varulven var ofta en man som förvandlade sig till varg.
Det var ett nybygge nånstans i fjällkanten, och bonden där han hade en fordran utav en lapp, så han tog'en till hjälp på några starrmyrar. Och dom rusta sej med matsäck och skulle nog vara borta några dagar. Men i vägen då gick dom förbi hästarna åt bonn, och då tyckte han lappen börja på bära sej så konstigt åt, han börja liksom på mätta mun [göra ätrörelser med munnen]. Men dom slog hela dan, och så gjorde dom kväll och skulle ligga i forladan. Men bonden trodde inte det var riktigt med lappen, så han bara låtsades sova och börja på snarka. Då fick han se lappen for ut och bakom laväggen. Och han smög sej efter och såg att han tog av sej ett bälte och kröp genom det tre gånger. Första gången då fick han björnhuvve, andra gången hela huden, och tredje gången var han fullständig björn och lufsa åt skogen. Och bonn han ställde sej bakom väggen och såg då lappen kom tillbaka, och då kröp han tre gånger ge¬nom bältet igen, men då med föttran först; och tredje gången då blev han fullständig lapp igen. …
Sägnerna kunde också handla om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting. Den här berättades i Ragunda socken år 1932:
Det var en gumma som var i Överbuan för länge sen, och hon var lugn på kvällarna och la sej tidigt, och för det så blev hon väckt var morgon, hon behövde aldrig ha nån omtanke om det. "Sara opp, sola rinn!" ropte det. Det var en vittergumma som väckte. Hon hade gläntat på dörrn, så hon hade sett det. Vittran det är goda väsen om man ej ofredar dem.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| De underjordiska | Fors | 1932 | Farmor tala om att det var en gubbe här… |
| De underjordiska | Ragunda | 1932 | Det var en gumma som var i Överbuan för… |
| Maran och varulven | Borgvattnets | 1936 | Jag hade en faster i Fullsjön som hette… |
| Maran och varulven | Borgvattnets | 1936 | Det var ett nybygge nånstans i… |
| Maran och varulven | Borgvattnets | 1944 | Erik Ersa han tala om Tjäpa-Lisbet, att… |
| Tjuvmjölkande väsen | Borgvattnets | 1929 | Det var en liten pojke som fick följa då… |
| Troll och jättar | Ragunda | 1932 | Det var en jätte i Vättaberget som kasta… |
| Troll och jättar | Ragunda | 1932 | Det var en som hette Rasmus i Hammerdal… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.