Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Det finns inga sägner från Norsjö kommun i Isofs digitala folkminnesarkiv. Men från resten av länet har det berättats om bland annat de underjordiska.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Norsjö kommun har vi inte hittat några sägner i Isofs databas. Det betyder inte att berättandet inte förekom här, utan beror sannolikt på att de ännu inte har samlats in eller digitaliserats.
I Västerbottens län som helhet finns däremot 56 sägner, nedtecknade mellan 1922 och 1947. Flest handlar om de underjordiska.
I Bjurholms socken berättades det år 1947 om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting.
Farfar såg vittren många gånger. Hon såg ut som en människa. Men hon kunde visa sig i vad som helst. När hon hade röd klänning, så var hon god. Då kunde man få så mycken fisk som helst. Om en fick se henne i röd klänning när en var på jakt, så fick en tur att få fågel eller annat vilt. När hon var klädd i svart klänning så var hon vid dåligt humör. Det hade regnat och solen sken. Då stod en vittra och tvättade kläder. Det såg farfar tydligt. Hon stod på bladen i vattnet. Det var farligt att tala något olämpligt till henne. Det hade farmor gjort. Hon blev biten av en vitterhund i benet. Hon blev aldrig bra i det benet.
Sägnen hos Isof ( sida 2 av 4 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Nordmalings socken år 1942:
För omkring 60 år sedan avled i Hallens by i Nordmalings socken, nära Öre älv i Västerbotten, godsägarens därstädes Olof Oloffsons hustru Petrina, omkr. 75 år gammal. En del underliga fenomen där i huset i samband med hennes bortgång framkallade uppskakning, ju rentav skräck hos dem, som iakttogo de egendomliga företeelserna, och folket där å bygden erinrade sig lång tid efteråt med verklig bävan, vad som hänt hos ”Olof Ols” vid den gamlas död. En grannes hustru hade blivit kallad in till den döende, och denna grannhustru jämte 5 andra personer, som också voro tillstädes i sjukrummet, iakttogo fenomenet. Då man förstod, att slutet var förestående, observerade grannhustrun helt plötsligt, att å hällen i den stora, öppna flakspiseln borta vid dörren i ett nu slogo upp blåa, vidunderligt fladdrande lågor, som likte och ilade av och an särskilt invid främre randen av den stora spiselhällen, som här pryddes med en bred kantlist av trä, böjd i halvcirkel utefter hällens främre, övre rand. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 3 av 10 i volymen)
Mjölkharen, bjäran och puken var väsen som en häxa skapade för att stjäla mjölk från grannarnas kor. Bjäran gjordes av garn, stickor eller trasor och fick liv genom trolldom. Många sägner handlar om hur någon sköt en mjölkhare med silverkulor. Så här kunde det låta när man i Sorsele socken berättade om dem år 1942:
Barun skulle bära från granngårn. Det var ett trådnystan eller ett slarvnystan (trasnystan), och den som gjorde det skulle skära sej i lillfingret och droppa bion på det och läsa nånting. Sen kullra det i väg och bar mjölka och smöre från annren. Men han bruka skita, det var vitsådda (vita suddar) som såg ut just som kärnsmöre då det börjar på skära sej. Var det nån som hade tocka sådda nära stugubron så sa dem: "Dem ha baran." Och dem fick mycke då (från ladugården), men grannarna hade lite.
| Väsen | Antal sägner i länet | Exempel |
|---|---|---|
| De underjordiska | 14 | … Och det vart vittren då. |
| Spöken och gastar | 12 | … Men det är ett ställe där på Umevägen… |
| Tjuvmjölkande väsen | 8 | Man hade misstanke på ett folk, att de… (”Bjäran.”, sida 1 av 2) |
| Tomtar | 7 | … I hemmanet Toltan i östra delen av… (”Tomtar eller Backfolk.”, sida 3 av 4) |
| Troll och jättar | 6 | Jag minns inte om det var då kyrkan i… (”Jättar”, sida 1 av 1) |
| Häxor och trollkarlar | 5 | Vervisper, vädervispar o virvelvind var… (”Häxor och trollkarlar”, sida 1 av 2) |
| Vattenväsen | 2 | Det har hänt för fartygen, att det har… |
| Djävulen | 2 | I Tavelsjö i Umeå församling var det en… (”Djävulen”, sida 1 av 4) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.