Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1920 och 1962 skrev folkminnesinsamlare ner 68 sägner om övernaturliga väsen i Stenungsund.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 68 sägner från fem socknar som kan knytas till Stenungsunds kommun. De är nedtecknade av 14 folkminnesinsamlare och handlar om tio olika typer av väsen. Flest handlar om spöken och gastar och om troll och jättar, tolv vardera.
I Ödsmåls socken berättades det år 1938 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Gastakrammade, det blev många. Min morbror var ute en gång, och då fick han änna som en hand med fem klös på låret, gröna, gula och blå. Se, han gick mitt i vägen, och det skall man inte göra. Där går allt ont. Blev de krammata, skulle de ta en eldbrand och köra innanför kläderna uppöver till halsen tre gånger, och så skulle de ta en kniv och bita över den, innan de la sej på kvällen. Då var de krya till morron.
Sägnen hos Isof ( sida 4 av 32 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Jörlanda socken år 1926:
Det var en gång en barnunge som låg i vagga var 7-8 år och ändå blef han intet större än han var. En dag kom en fiskare in der och satte fiskkorgen full af fisk bredvid vagga. Då räkte pojken ut armen och lyfte upp korgen för att se hvad det var i den och då förstod folket der att ungen var af trolltyt. Så en dag rustade folket der till kalas och bryggade dricken i ett äggskal då fråga pojken hvem de skall ha den dricken till, ja, sade de vi väntar kongen hit. Då sa pojken ja är så gammal så ja mins att bergen intet var större än hönsägg, men aldrig har ja sett att de bryggar till kungen i ett äggskal. Folket der sade då är du så gammal ska vi nu bränna opp dej och lade så ugnen full af ved och tände på den. Då kom bergkäringa farande in och sade här har i eder unge ja hade intet ämnat bränna upp eder unge, lämnade så husfolkets barn tog sitt barn och gick.
Sägnen hos Isof ( sida 2 av 25 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Ödsmåls socken berättade om dem år 1938:
Det var en gång, när jag bara var en liten flicka och var hos min morbror i Ödsmål, som mostera kom in och sa: "Nu skall i allt få se på ett ovär, som inte är dåligt. För jag såg havsfrua sitta nere på Hakefjord och kamma sitt långa, granna hår. Och hon hade spännt sin lina där tvärsöver och torkade sina kläder." Och ett sånt ovär, som det blev, har jag aldrig sett maken till i hela mitt liv sen dess. Men jag har aldrig hört någon annan än mostera tala så.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 32 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 12 | De talade ju alltid om sina spökerier… (”Spökeri”, sida 5 av 32) |
| Troll och jättar | 12 | … Det troddes att drängen varet bergtagen… (”Bergtagen”, sida 28 i volymen) |
| Vattenväsen | 10 | Nere i sjön vid Sävelycke skulle ett sjörå… |
| Maran och varulven | 8 | Maran, ja den talade de mycket om. Det… (”Maran”, sida 1 av 65) |
| Tomtar | 7 | Mamma talte om att hon såg en tomte många… (”Tomtar”, sida 2 av 32) |
| Häxor och trollkarlar | 7 | … Ett stycke längre fram stod midt för… (”Påskkäringar”, sida 18 av 25) |
| Skogsväsen | 5 | … Bland annat berättades det om hur… (”Skogsväsen”, sida 25 i volymen) |
| Djävulen | 4 | Det var en gång som den Onde träffade på… (”Den dumme djävulen. Aarne nr. 1074.”, sida 20 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 2 | Det har berättats att det bodde en drake… (”Draksägen”, sida 4 av 25) |
| Tjuvmjölkande väsen | 1 | När man går på jakt kan man träffa på… (”Jakt (Bjäran)”, sida 44 av 46) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Stenungsunds kommun ligger i trakterna kring Bohuslän, där tomten ofta kallades för nisse. Ordet förekommer i sägner från 29 socknar i området, och kan möjligen kopplas till närheten till Norge där tomte heter just nisse.