Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1930 och 1946 skrev folkminnesinsamlare ner fem sägner om övernaturliga väsen i Simrishamn.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Simrishamns kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills fem sägner i databasen som kan kopplas till Simrishamns kommun. Två handlar om spöken och gastar.
I Gladsax socken berättades det år 1930 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Vid Krageholms slott i Skåne finns en sjö med samma namn. Här skulle ett brudpar från trakten åka över nämda sjö för mycket längesedan. Det var 15 slädar, förridare och musik äfter den tidens bröllopsståt. Isen var svag. Endast förridarne kommo i land. Alla de andre hamna i sjön. Nu hörer de som fiskar i sjön i stilla nätter fiol musik från sjöns botten.
Sägnerna kunde också handla om tomtar. Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Den här berättades i S:t Olofs socken år 1944:
Gonisse var själve den onde. Där de hyllade den riktigt, satte ut mat till honom var kväll, bar han dit allt möjligt gott om nätterna. På ett ställe hade de skickat pigan till fähuset med en fårastek och hon tyckte det var för fint åt gonisse och därför åt hon upp den bäste biten själv. Gonisse tog tag i henne och dansade med henne. Folket saknade henne och bonden gick åt fähuset. "Hon åt upp min fårastek", sa gonisse. Men då måste han allt släppa pigan.
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i S:t Olofs socken berättade om dem år 1946:
Mina gamla förfäder talade om skogsmannen och skogsnuva. Mor hade sett henne. Hon var klädd i fina kläder som en riktig slottsfröken. Framtill var hon så fin och så vacker men baktill var hon som ett urholkat baktråg. Hon hade tvättat kläder. De var så rena och vita. Hon hade hängt upp dem i buskarna till tork. Jag hörde många gamla gubbar tala om skogsnuva. Di var inte trakterade att träffa henne. Hon ville komma i slang med dem och förvilla dem.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 44 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Gladsax | 1930 | I en gård i Gladsax socken bedrevs ett… |
| Skogsväsen | S:t Olofs | 1946 | Mina gamla förfäder talade om skogsmannen… (”Skogsväsen”, sida 1 av 44) |
| Spöken och gastar | Gladsax | 1930 | Vid Krageholms slott i Skåne finns en sjö… |
| Spöken och gastar | Gladsax | 1930 | I Malmö dog mannen i en familj i slutet… |
| Tomtar | S:t Olofs | 1944 | Gonisse var själve den onde. Där de… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.