Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1927 och 1940 skrev folkminnesinsamlare ner fem sägner om övernaturliga väsen i Markaryd.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Markaryds kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills fem sägner i databasen som kan kopplas till Markaryds kommun. De handlar om spöken och gastar, om vattenväsen, om skogsväsen, om häxor och trollkarlar och om Oden och osynliga hundar.
I Markaryds socken berättades det år 1933 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Berättarens morfar gjorde likkistor, han trodde liken kom och prova dem på natten, var de inte lagom långa, rördes det i snickarverktygen, så att han hör det der han låg. En morgon sade han till hustrun denna kistan var nog inte lång nog, för jag har hört att det slamra ibland verktygen i natt. Och senare på dagen kom en av den dödes anförvanvanter, och sade att de tagit fel mått, kistan skulle vara längre än det första måttet. Som han tyckte det var kusligt att höra buller ifrån snickeriverkstaden, lade han verktyg i kistan tills de hämta den, så hörde han ingenting sen. En annan s.k. likkistemakare hade hyrt ut ett rum till en änka, när han hade gjort en likkista färdig, så natten efter hörde hon hur det rördes om i hyvelspånen, och att någon lade sig i kistan. Hon hade nemligen sitt rum intill verkstaden. Det var en man hon var bekant med, under livstiden.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 6 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Hinneryds socken år 1931:
Mjölnaren i Skinnesböke brukade lägga en peng på flostocken till näcken, sen kunde han trygt lägga sig att sova, gick kvarnen tom, kom näcken och väckte honom. En afton skulle en besökande lysa mjölnaren med stickbloss, mjölnaren sade till honom, att han icke fick släppa någon glödande skare ner ibland kugghjulen, men hur väl han aktade sig, råkade han likväl släppa ner glöden, då blev det ett fasligt liv, kvarnen gick som om varenda bit skulle gått sönder. Mjölnaren måste skynda ut och muta det fortaste han kunde.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 14 i volymen)
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i Markaryds socken berättade om dem år 1927:
Här nedan upptecknade händelse inträffade i min ungdom. Jag bodde då i Ekhult tätt vid Markaryd. Jag hade varit på besök nere i Halland och var på väg hem. Jag var kommen till en stor gammal skog med hundraåriga furor. Igenom den skogen gick en s.k. genstig som folk brukade att gå. Jag hade gått där många gånger förut och kände alltså mycket väl till vägen. Det var på sommaren och mycke varmt att gå. Det hade nu blivit kväll och började att skymma, och som jag var rätt trött av dagens vandring lade jag mig nu att sova i skogen. När jag nu hade sovit ett par timmar, vaknade jag och reste mig upp för att fortsätta mot hemmet. Det var nu svalt och gott att gå. Jag var nu kommen rätt nära hemmet. Då jag tyckte mig höra liksom att någon skrattade åt mig uppifrån trädtopparne. Och det lät samtidigt som om någon slagit ett par gamla spruckna träskor ihop. Jag tittade nu upp i en furutopp och fick syn på en mycket vacker kvinna eller som det var, skogsnuvann som satt där uppe och skrattade åt mig. Hon var mycket vacker att se uppå. …
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Häxor och trollkarlar | Markaryds | 1940 | När Hylte skog brann red Simonson runt… (”Häxor och trollkarlar”, sida 1 av 4) |
| Oden och osynliga hundar | Markaryds | 1932 | Det hände en gång tidigt på morgonen efter… |
| Skogsväsen | Markaryds | 1927 | Här nedan upptecknade händelse inträffade… |
| Spöken och gastar | Markaryds | 1933 | Berättarens morfar gjorde likkistor, han… (”Liken som gick igen”, sida 1 av 6) |
| Vattenväsen | Hinneryds | 1931 | Mjölnaren i Skinnesböke brukade lägga en… (”Näcken.”, sida 1 av 14) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.