Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. År 1933 skrev folkminnesinsamlare ner två sägner om övernaturliga väsen i Jokkmokk.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Jokkmokks kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills två sägner i databasen som kan kopplas till Jokkmokks kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. De handlar om troll och jättar och om de underjordiska.
I Jokkmokks socken berättades det år 1933 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Farmor tala om, att i Jokkmokkstrakten på ett stäle, va de en kvinna, som fick ett barn. Å efter födelsen höll moden just på slumra till, å just då, fick han se en kvinna komma me ett barn. Modern förstod faran, att det vara fråga om bortbyting å hon ropa: "Gu välsigna barne!" å då sa den andra kvinnan: "säger du så får du bägge barnen." å hon lämnade kvar de andra barnet. De va två flickor. å de där barnen blev så lika, att de gick inte å skilja dem åt, dom visste aldrig vilke, som va rätta barnet. Då kom de en gång en sån där vandrande jude, som hade handel, å då han fick höra de där om barna, så tala han om hur dom skulle göra. Han sa, att dom skulle göra en deg, å så lägga en orm på degen, å så be flickorna bära ut ormen. Då skulle dom nog få se vilket barn, som var de rätta. De där folke gjorde så. Men en av flickorna blev så rädd ormen, att hon gömde sig. Men den andre var inte alls rädd ormar, hon bar ut den, å då förstod dom ju att hon var främmande barnet då. Men kvinnan sa, "att ha ni haft henne så länge, så ska ni behålla henne sen å." …
Sägnerna kunde också handla om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting. Den här berättades i Jokkmokks socken år 1933:
Min farmor hon tjäna en gång i Jokkmokk-trakten, å där hörde hon talas om en piga, som en dag fann en poda i lagårn. Å hon tog ett rött band å knöt om benet på podan å sa: "När du får småfolk, så ska ja vara med." Pigan såg, att tiden snart va inne för podan. En dag kom en "mökare" till pigan å ba henne komma till dom, för hustrun kunde inte få barne, för de va bunde ett rött band om ben på henne. å då pigan kom dit va både podan och mökaren i människoskepnad. Pigan tog bort bande så kvinnan skulle kunna föda. Då sa hon till henne, att då hon kom hem, så skulle hon gå på vebacken, å plocka [...] å lägge i spisen på kvällen, å på morron skulle hon själv stiga opp å göra eld , så skulle hon få sin belöning. Pigan gjorde så, å på morron då hon skulle göra eld i spisen, va de [...] pengar istället för [...]. Hur de underjordiska hade de hos sej fick hon inte tala om.
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.