Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1925 och 1934 skrev folkminnesinsamlare ner nio sägner om övernaturliga väsen i Skinnskatteberg.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Skinnskattebergs kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills nio sägner i databasen som kan kopplas till Skinnskattebergs kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. Tre handlar om troll och jättar.
I Gunnilbo socken berättades det år 1932 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det var gamle August Nils, och han var kanske något äldre än jag är. Och han var huggare, så han var ju i skogen jämt. Det var en gång han var vid Messlångsberget och högg. Då såg han en trollkäring, en riktigt ful en, sa han, och hon gick in i Messlångberget, och sen kom hon ut med en sån fart, och då skrek det i berget ättera: "Gå te mi syster i Sala, ho har mera silver att låna ut än jag!"
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Skinnskattebergs socken år 1932:
Det här berätta de gamla i Ställberget, då jag var barn. Det var ett kvinnfolk där i byn som fick barn, sa de, men det var ingen som visste av det. Och hon fick det ena efter det andra, och det var ingen som hade reda på. Och hon dräpte barnungarna, för hon var ogifter, och den ena ungen dräpte hon i en bastu och den andra i en öltunna, och den tredje gjorde hon ände på i en lergrop. Sen stod hon brud med en, som inget hade att göra med de andra barna och som inte visste hurdan hon hade varit, och med den karln skulle hon också få ett barn. …
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Gunnilbo socken berättade om dem år 1933:
Det var vid Ramnäs bruk, och de gamla smedera tala om det här då jag var där som smedräng. Det var vanligt förr, då det var tysksmide och de fick betalt för pundet, att mästera skaffa säj en tomte som hjälpte dom. Och den där skulle ha sitt, han mä. Då julafton kom sa sme'n te mästersven, och han hette Håkan, te bära ner en skål med gröt och ställa'na på stabben åt tomten. Men mästersven åt själv opp'et och sket grötskåla full och satte'na på stabben te tomten. Då tomten kom och fick se det där, så tog han och kasta in mästersven i härden och maka in'en, unnan för unnan, tess bara träskorna var utanför. Så gick han sta och väckte mäster och sa: "Mäster, opp, opp, nu är Håkan varm!" Och det hände på tredag jul, då mästersven hade gjort eld i fyrn.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| De underjordiska | Gunnilbo | 1927 | På ett ställe i Gunnebo socken finnes det… (”Älvkvarn”, sida 2 av 5) |
| Djävulen | Heds | 1932 | det var Alboms-mora, och hon stod lik vid… |
| Maran och varulven | Skinnskattebergs | 1934 | Det var i Morskoga i Ramsberg, och det… |
| Skogsväsen | Heds | 1932 | Det var en kolaredräng som låg i skogen… |
| Spöken och gastar | Skinnskattebergs | 1932 | Det här berätta de gamla i Ställberget,… |
| Tomtar | Gunnilbo | 1933 | Det var vid Ramnäs bruk, och de gamla… |
| Troll och jättar | Heds | 1932 | Då jag tjäna i Arboga socken, hörde jag… |
| Troll och jättar | Skinnskattebergs | 1932 | Det var min farmor som tala om det här,… |
| Troll och jättar | Gunnilbo | 1932 | Det var gamle August Nils, och han var… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.