Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1933 och 1940 skrev folkminnesinsamlare ner 31 sägner om övernaturliga väsen i Hylte.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 31 sägner från sex socknar som kan knytas till Hylte kommun. De är nedtecknade av sex folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, fem stycken, handlar om troll och jättar.
I Kinnareds socken berättades det år 1939 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
En jätte i Tovareds berg kastade en sten mot Kinnareds kyrka, men den gick inte fram utan stannade i Tovareds gärde. Då kastade han en till, men den gick förbi. Han hette Ebbe, och såfick han det straffet, att han skulle sålla Kinnareds kyrkogård. Han hade arbete med det i tre år, och då var det så pass kvar som en gravplats, och så bad han att få bli begraven där. Så föll han ned och dog och blev begraven där.
Sägnen hos Isof ( sida 10 av 48 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Drängsereds socken år 1939:
Det var en gumma, som var ute för tidigt och skulle till kyrkarn på juldagen, men hon fick se, att det lyste i kyrkan, och så gick hon dit. Hon kom in, och då var det bara döda, som höll mässa. Så var där en hon kände, som sa, att hon skulle gå med ens, men hon skulle lägga sin kappa i dörrhålet. Så hon gick, och så kom hon tillbaka, när den riktiga mässan började, och då var kappan alldeles sönderhackad och i små smulor alltihop.
Sägnen hos Isof ( sida 25 av 102 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Torups socken berättade om dem år 1935:
Näcken såg ja' en gång. De var i Boalt i Femsjö. Jag gick i kvällningen förbi en sjö, då fick ja' se näcken rida över en vik i sjön. Han såg ut som en gammal kar, som red på en häst. Så fort jag fick se honom sa' jag: "Näcka, nåcka nåltjuv, din far var en ståltjuv. Din mor var en frilla, hon gick i världen o gjorde illa." Så skulle man alltid säga, när man fick se Näcken. När man skulle bada, måste man först sätta en kniv i sanden, spotta tre gånger i vattnet samt uttala ramsan "Näcka, nåcka nåltjuv..."
Sägnen hos Isof ( sida 2 i volymen i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 5 | I ett berg i Enslövs socken så kallat… (”Troll”, sida 1 i volymen) |
| Spöken och gastar | 4 | Strax utanför Halmstad ovanför Karlstorp,… (”Sjukdomar och dödsväsen”, sida 15 i volymen) |
| Vattenväsen | 4 | Den som skulle lära sig att spela av… (”Vattenväsen”, sida 31 i volymen) |
| Skogsväsen | 3 | Det var en som stod och smidde, och så… (”Skogsväsen”, sida 5 i volymen) |
| Oden och osynliga hundar | 3 | Nattrammen och leaharven är ett och… (”Odens jakt och nattrammen.”, sida 5 av 102) |
| Häxor och trollkarlar | 2 | Det gick en gammal käring och tog upp… (”Djur, häxor”, sida 28 av 102) |
| Djävulen | 2 | Min far talade om att när han hade plats… |
| Maran och varulven | 2 | Maran kunde förskapa sig. Så hon såg ut… (”Maran”, sida 30 av 60) |
| De underjordiska | 2 | Vättar ha nog inte ofta talats om här.… (”Vättar”, sida 15 av 60) |
| Drakar och övernaturliga djur | 2 | De fick inte mala på tomasmässe natt. En… |
| Tomtar | 1 | De hade en tunte på ett ställe, och så… |
| Tjuvmjölkande väsen | 1 | Då man lyckades skjuta bjäran så bestod… (”Bjäran”, sida 10 av 96) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Hylte kommun ligger i trakterna där Västergötland, Halland och Småland möts. Sägner om Odens jakt med osynliga hundarna återkommer i totalt 37 socknar i det här området.