Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1922 och 1951 skrev folkminnesinsamlare ner 188 sägner om övernaturliga väsen i Karlstad.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 188 sägner från nio socknar som kan knytas till Karlstads kommun. De är nedtecknade av 14 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 41 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Segerstads socken berättades det år 1934 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Det var ett par gamla käringar som bodde i Åsunda torp som påstod att de hade hört ”gasten” på sjön en kväll som de rodde över från Gruvön. Det var alldeles som när en människa skriker och håller sig illa. De trodde att det var många som hade drunknat. Det troddes så att ”gasten” var ett spöke efter sådana som omkommit i sjön och inte hade flutit i land och blivit begravda. Det var många som hade hört ”gasten” utåt sjön om kvällarna.
Sägnen hos Isof ( sida 44 av 53 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om tomtar. Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Den här berättades i Alsters socken år 1927:
Det var en tomte som bar halm till ett ställe, han var alltid så trasig. Då la' folket ut en ny dräkt åt honom. Då sa' han: "Fin gosse behöver inte arbeta mer." Det var en tomte som drog från en bonde till en annan. Den som han drog till fick se honom en gång när han kom och drog ett halmstrå och pustade. "Det var inte mycket att pusta för," sa bonden. "Ja, det skall du få se," sa' tomten. Sen drog han inte mer, och då blev bonden fattig.
Sägnen hos Isof ( sida 16 av 46 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Alsters socken berättade om dem år 1927:
Det var en sjörå på Herrhagen vid Karlstad som kallades Lambergsfrua. Så var det en i Karlstad som hette Hebelejen (Hublein), han höll på med fiske. Han fick se Lambergsfrua på Karlstads torg och såg att hon hade rumpa. "Hör nu fröken," sa' han, "ho ska lyfta på släpet." "Tack ska du ha, Hebelejen," sa' hon, "det ska du inte ha gjort för inte." En annan gång frågade hon honom om han ville följa henne ut på sjön med en last. När de kom ut på Hammarösjön sade hon till honom att släppa ankaret. "Nej," sa' han, "jag miste ett ankare här förut." "Gör det du Hebelejen," sa' hon, "men du ska inte släppa något ankare mer, du slog ryggen av piga mi." Sedan sade hon: "Släpp ner säden (havren) här." Så följde Hebelejen med henne ner, och när de kommo ner till henne stod drängen där med ankaret i handen. Sjörån sa' att Hebelejen fick inte gå förrän han fått mat och betalning. Hon sa' till drängen: "Gå efter våran fisk!" Han var rysligt länge borta, när han kom var sjörån ond. "Jag träffade ingen fisk förrän jag kom till Skoghall," sa' han. När Hebelejen skulle fara hem sa' frun: "Tag med ankaret nu." …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 1 av 46 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 41 | Det fanns "dagståndare." Sådana kunde stå… (”Spökeri.”, sida 4 i volymen) |
| Tomtar | 37 | Det var ett par grannar här i Norketorp,… (”Tomtar”, sida 3 i volymen) |
| Vattenväsen | 23 | … Det skulle vara sjöjungfrun och näcken… (”Vattenväsen.”, sida 2 av 57) |
| Troll och jättar | 21 | Det var ett folk i Bäckelidstorp här som… (”Trollen i Skrikarbacken (Alster)”, sida 13 av 46) |
| Skogsväsen | 17 | Det var en jägmästare Vetterstrand, som… (”Skogsrån”, sida 11 av 46) |
| Häxor och trollkarlar | 14 | … Då mötte han på vägen en hel hög med… (”Påskkäringar”, sida 1 av 77) |
| Maran och varulven | 11 | Ett fruntimmer kunde vara mara. Det var… (”Mara.”, sida 9 av 57) |
| Djävulen | 7 | … Han såg sig tillbaka och då fick han se… (”Djävulen”, sida 13 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 6 | … Och när han vände sig om fick han se en… (”Hjulormen”, sida 1 av 4) |
| De underjordiska | 5 | Mor hade sett en älva. Hon var vid bäcken… (”Älvor”, sida 5 av 23) |
| Tjuvmjölkande väsen | 4 | Det fanns trollharar. Jag såg inte någon.… (”Bjäran.”, sida 4 av 80) |
| Oden och osynliga hundar | 2 | Det var som att det skulle klappa i bergen… (”odens jakt.”, sida 5 av 102) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.