Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. I Härjedalens kommun kallades de underjordiska vittra. Ordet förekommer i tre av de sägner som samlades in här.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 65 sägner från fem socknar som kan knytas till Härjedalens kommun. De är nedtecknade av fem folkminnesinsamlare och handlar om tio olika typer av väsen. Flest, 23 stycken, handlar om de underjordiska.
I Tännäs socken berättades det år 1949 om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting.
Det var en i Mässlingen, Johan Orsa hette han, men dom kalla-n för Byddje-Johan, för det hette Bygget där han bodde. Han tala om att då dom var barn, så var det en gång dom gick och plocka bär. Och rätt som det var, var dom i e lita stuga, och där var e kvinna som höll på tvätte koppa (träskålar). Ho fråga barna när dom skulle flytta från sätern. "I morrgo", sa dom. Då hadd ho sagt, att ho skull flytt därifrån i morgo ho å. Så fråga ho återigen om dom ville stanna där, men dom sa nej. Då försvann alltihop, och bärmarken var som vanligt. Det var nån av de underjordiska det å.
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Tännäs socken år 1949:
Det var en flicka som var ensam på en sätervall och hade sällskap bara med en stor hund. Men varje torsdagskväll kom det en fin pojke till henne. Och en torsdagskväll kom det hela hopen småtroll och hade stas med sej och krona och klädde henne till brud. Och dom hade prästn med sej och spelmän å. Men hon hade hunni sätte en papperslapp på hund och skicka hem hon. Och så hade-na sina omvägar, så dom inte skulle hinna klä henne så fort, så inna dom var färdig, hade far hennes hunni komma dit, och hon hörde hästen knäjja. "Men nu, gudskelov, hör jag min fars häst knäjja!" sa hon då, och så tog hon sej för pannan. Då for trolla och rev stasen utav henne; men krona fick a då behålla.
Mjölkharen, bjäran och puken var väsen som en häxa skapade för att stjäla mjölk från grannarnas kor. Bjäran gjordes av garn, stickor eller trasor och fick liv genom trolldom. Många sägner handlar om hur någon sköt en mjölkhare med silverkulor. Så här kunde det låta när man i Svegs socken berättade om dem år 1930:
Min mormor talade mycket, som hon kallade pukrusär. Det skulle likna gulvitt sjöskum. Vissa satkäringar satte ut sådana här och var i skogen eller var det passade dem. Man kunde stjäla mjölk och vad man ville med en pukrusä. Min mormor berättade, att hon hade träffat på många sådana då hon var ute i skog och mark. Korsvägar i skogen voro alldeles särskilt tjänliga för dessa rusär. Om man nu råkade träffa på en sådan, så skulle man ta en kniv och skära ett kors i den och så skulle man salta i de ränderna som uppstått efter kniven. När man nu hade gjort allt detta, skulle man gå från platsen och inte låtsas om något. Man fick snart nog se vem som hade lagt ut pukrusä, ty den som hade lagt ut den blev sjuk. Det berättades att det fanns en sådan där gumma i trakten som blev häftigt sjuk rätt som det var.
Sägnen hos Isof ( sida 19 av 30 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| De underjordiska | 23 | … Man trodde att vättarna hade tagit… (”Vättar”, sida 13 av 30) |
| Troll och jättar | 11 | Far tala om jättn Hobergsgubben. – det är… |
| Tjuvmjölkande väsen | 6 | Puken var som ett nyste, och han drog,… |
| Tomtar | 5 | Vid kvarnen i Rämån var en gubbe och mol.… |
| Spöken och gastar | 4 | Dom som blev mördad och begraven och ingen… |
| Skogsväsen | 4 | Min mormor berättade att "skogsfrun" fört… (”Skogsväsen”, sida 11 av 30) |
| Vattenväsen | 3 | … Han berättade då att han fått lära sig… (”Vattenväsen, mästerspelmän”, sida 6 av 30) |
| Häxor och trollkarlar | 3 | Tre män i Sveg övade trolldom. De togo på… (”Trolldom”, sida 1 av 2) |
| Djävulen | 3 | Ånnu på min morfaders tid fanns det… (”Djävulen ?”, sida 3 av 30) |
| Maran och varulven | 3 | … förvandlat sig själv]. Jag har hört det… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.