Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. År 1945 skrev folkminnesinsamlare ner åtta sägner om övernaturliga väsen i Malmö.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Malmö kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills åtta sägner i databasen som kan kopplas till Malmö kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. Tre handlar om troll och jättar.
I Malmö stad berättades det år 1945 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Jätten hade lovat bygga kyrkan mot att prästen gissade hans namn. Kunde han ej gissa det, skulle han skänka jätten; sol och måne dessutom sitt eget hjärteblod och sina ögonstenar. Jätten byggde. Men prästen kunde ej gissa jättens namn. Kyrkan var nästan färdig, när han sent en kväll hörde jättekvinnan vyssa sin son med orden: ”Tyst lille King! I morn kommer Ping Fing, far din, hem. med sol och måne och mannens hjärteblod och ögonasten. Det ska du ha att leka med.” – Då skrek prästen till jätten som höll på med sista stenen: ”Ping Fing, sätt stenen bättre ing!” Prästens liv var räddat.
Sägnen hos Isof ( sida 5 av 78 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om maran och varulven. Maran red människor och djur om natten, så att de vaknade utmattade. Hästar ridna av maran var svettiga och tovade i manen på morgonen. Ofta var maran en levande kvinna med en förbannelse över sig. Varulven var ofta en man som förvandlade sig till varg. Den här berättades i Malmö stad år 1945:
Maran var en människa, en kvinna, som om natten plågade människor och hästar. Hästarnas manar flätade hon. Människor och hästar, som reds av maran vred sig och svettades under hennes tyngd. Lyckades man fånga henne kändes hon liten och luden. Min morfar stängde in henne som han trodde. Men hon försvann genom nyckelhålet, som hon kommit in genom. Hon kunde således förminska och förstora sig efter behag. Satte man träskorna avigt hade hon svårt att komma i dem likaså avigvända kläder hade hon svårt att få på sig. Hon ville väl få människor till att hjälpa sig ur martillståndet, ville väl få dem att tänka på att hon var en människa. Det var väl därför hon kröp igenom deras kläder. År 1911 var jag Sofia Paulsson, och hälsade på moster och morbror i Häckeberga. ”Det var fasligt vad hästarna stampade i natt,” sa jag. ”Det var därför att marorna flätade deras manar,” sa morbror. Jag brast ut i ett ganska hånfullt skratt. ”Gå ut och se då,” sa morbror. När jag kom ut i stallet, hade hästarna mareflätor. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 15 av 78 i volymen)
Mjölkharen, bjäran och puken var väsen som en häxa skapade för att stjäla mjölk från grannarnas kor. Bjäran gjordes av garn, stickor eller trasor och fick liv genom trolldom. Många sägner handlar om hur någon sköt en mjölkhare med silverkulor. Så här kunde det låta när man i Malmö stad berättade om dem år 1945:
Mjölkaharen var ett märkvärdigt väsen. Han gick bort och drack mjölken ur främmande kor. När han sen kom hem, där han så att säga var anställd, kräkte han opp mjölken i bunkar och kar. En flicka tjänte på ett sådant ställe där de hade mjölkahare men inga kor. Hon kunde inte förstå, varifrån husbondfolket fick sin mjölk. Men en kväll fick hon se mjölkahåren, just som han gav ifrån sig den stulna mjölken. Då blev hon så förfärad, att hon lämnade sin tjänst. – Somliga trollgummor kunde genom att sätta pinnar i väggen mjölka andras kor. Andra kunde få kor att sina genom besvärjelser.
Sägnen hos Isof ( sida 14 av 78 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| De underjordiska | Malmö stad | 1945 | När man hällde ut hett vatten på marken… (”Vättar”, sida 11 av 78) |
| Maran och varulven | Malmö stad | 1945 | Maran var en människa, en kvinna, som om… (”Maran”, sida 15 av 78) |
| Maran och varulven | Malmö stad | 1945 | Varulven var en manlig individ aldrig en… (”Varulven”, sida 17 av 78) |
| Tjuvmjölkande väsen | Malmö stad | 1945 | Mjölkaharen var ett märkvärdigt väsen.… (”Mjölkaharen”, sida 14 av 78) |
| Tomtar | Malmö stad | 1945 | Hustomten (Goenisse) (”Hustomten (Goenisse)”, sida 12 av 78) |
| Troll och jättar | Malmö stad | 1945 | Jätten hade lovat bygga kyrkan mot att… (”Jätten som byggde Lunds domkyrka.”, sida 5 av 78) |
| Troll och jättar | Malmö stad | 1945 | En dräng red förbi den upplyfta… (”Trollen. Ljungby horn.”, sida 6 av 78) |
| Troll och jättar | Malmö stad | 1945 | En gång var det ett par kor som skulle… (”Man trodde inte bara, att människor kunde förtrollas till djur, man trodde också, att djur kunde föda människo-barn till världen.”, sida 33 av 66) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.