Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. I Strömstads kommun kallades tomten oftast nisse. Ordet förekommer i 43 av de sägner som samlades in här, tomte bara i 15.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 94 sägner från sex socknar som kan knytas till Strömstads kommun. De är nedtecknade av 13 folkminnesinsamlare och handlar om elva olika typer av väsen. Flest, 39 stycken, handlar om tomtar.
I Näsinge socken berättades det år 1938 om tomtar. Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig.
I gamla tider fanns det tomtenissar här på Tveten och hos grannen på Torgersbo. De stjäl furage från varandra, den på Tveten tog på Torgersbo och tvärtom. De möttes ute på gärdet med några strån från varandras gårdar, och de blev osams och slogs, så det rök, men om måran plocka de upp allt, så det syntes inte, var de varit. På Boråsgården var de så i bet för tomtenissen. De hade kört hem en stenhäll från berget, där han hade sitt bo, och han flytta efter och blev så besvärlig. En barrkvist låg ute på berget och hoppa, fast det var alldeles stillt. En gammal gumma ville veta råd till det, och hon tog kvisten och stoppa in i bakugnen. Men hon hade inte förr kastat in kvisten i ugnen, så hoppa alla bakedoningarna ut på golvet. T.o.m. i lagården var nissen och ryckte undan pallarna, när de mjölka, så de fallt. En av sönerna hade varit på Näsing och skratta, för han trodde inte, att nissen hade kommit till Boråsgården. Om kvällen gick han till stallen och gav hästarna. Han hade ingen lykta och såg inget. Men då han gått ut och stängt dörren efter sej, knacka han tre gånger på dörren. Då knacka det tre gånger från insidan. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 5 i volymen i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Lommelands socken år 1937:
Det berättas, att det i Stuvereberget i Hogdal fanns bergkattar. En av dem lär ha sagt: "Gott öl i Hogdal, gott öl i Bodal det stora Stuvereberget glömmer jag aldrig". I närheten av Sandviken vid Säckfjorden finns ett märke i berget, vilket liknar en fot. På andra sidan fjorden, vid Gravningssundet i Norge finns även ett sådant märke. Man tror att en jätte satte dessa spår när han hoppade över sjön och de benämnas därför Jättesprånget. På julafton fick ej lampan flyttas på bordet, ty då drabbades familjen av någon olycka. Före klockan nio skulle alla ha ätit och sedan fick maten stå kvar på bordet hela helgen. Julafton 1904 såg en person, som reste genom Skee socken, att man på flera ställen satt ut grötfat till tomtarna.
Sägnen hos Isof ( sida 3 i volymen i volymen)
Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Så här kunde det låta när man i Skee socken berättade om dem år 1928:
På St. Vässby i Skee kan man ibland om nâtterna höra barnskrik. Det är somliga som sett en kvinna dâr om nâtterna, ibland har man sett en gris, ibland ett barn och ibland t.o.m. den Onde själv. Alla dessa spökerier beror dârpå att ett môrdat barn blivit nedgrâvt där, och detta brott har aldrig blivit uppdagat.
Sägnen hos Isof ( sida 56 av 78 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Tomtar | 39 | Hos Anders Svensson i Gåshult fanns… (”Tomtar”, sida 4 i volymen) |
| Troll och jättar | 16 | … På ett ställe var det en, som blivit… (”Bergväsen”, sida 4 av 106) |
| Spöken och gastar | 11 | Det finns inte spöke, men nissar skall… |
| Djävulen | 6 | Den onde kallades Gamle Erik, Skam, Hin… (”Djävulen”, sida 1 av 106) |
| Maran och varulven | 6 | … Men dâran följde också att barnet, som… (”Folkstro och en sägen om en varulv”, sida 54 av 78) |
| Skogsväsen | 4 | I Ånimskog (? ) — det ligger ute vid… |
| De underjordiska | 4 | Nissarna var stygga till att dra från en… |
| Vattenväsen | 3 | … skulle man ta vatten därifrån och tvätta… (”Vattenväsen, jättar, naturföremål”, sida 1 i volymen) |
| Häxor och trollkarlar | 2 | En bonde mötte en dag en finnkäring. Han… |
| Drakar och övernaturliga djur | 2 | En gång voro två fiskare ute och drog… |
| Tjuvmjölkande väsen | 1 | De trodde på Kongbäck, att käringen i… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.