Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1926 och 1945 skrev folkminnesinsamlare ner 52 sägner om övernaturliga väsen i Töreboda.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 52 sägner från tio socknar som kan knytas till Töreboda kommun. De är nedtecknade av 13 folkminnesinsamlare och handlar om tio olika typer av väsen. Flest, tolv stycken, handlar om troll och jättar.
I Fredsbergs socken berättades det år 1937 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det var bergatroll också förr. Min morfar var husar i Fredsberg. Vid Godhöjen där var ett berg, o i det berget fanns det troll. Min morfar red dit en kväll. Då kom trollen ut o tog emot honom med en bägare. Han tog emot den o förde den till munnen, men så slängde han ut innehållet bakom sig. Då kom en droppe på hästen, o där gick allt hår av. Men sen fick han rida på åkrarna hela natten, o då skrek trollen: "Ri vägen den håle o inte åkern den ståle." Plog o barv hade gått där, så dit kunde trollen inte gå. Men han kunde ej komma därifrån förrän det blev dager. Kalken skänkte han sedan till Fredsbergs kyrka, till vinkalk. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 2 av 30 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Fredsbergs socken år 1945:
Morfar sa till oss, att vi inte skulle gå mitt ivägen, när vi var ute och gick. Särskilt var det farligt om dagen, för det kunde stå döingar i vägen. Man skulle gå på vägkanten. Och mitt i vägen kunde en möta lillefar (den Onde). Anders-Petter på Backen gjorde likkistor. Där fick de inte vara ifred om nätterna. De döda kom om nätterna och rev i lådorna, packade och rumsterade i huset. Farfar gjorde likkistor. Det var så oroligt hos honom. Särskilt strax före någon skulle dö. Då packade det, rev i bräderna, slog i väggarna och ryckte i dörrarna. Bara likkistan var beställd, så slutade det. Han var synt. Ibland mötte han likfärder på vägarna och då kunde han säga, vem som skulle dö. I Marby spökade det. Dottern låg i samma säng som modern. Om natten stod en karl vid sängen. Han kom var natt, och de såg honom så tydligt. Han stod vid sängfötterna. Dottern talade om att hon inte stod ut med det. En natt så väckte hon sin mor. Hon hade då klagat för mor att de hade svept honom utan strumpor. Se'n gick de och lade ett par strumpor på graven. Se'n kom han inte. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 18 i volymen i volymen)
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i Töreboda kpg berättade om dem år 1937:
De köpte saker på apoteket, som skydda för ont, "dyvelsträck, bävergäll, vänderot o tibast." Sådant kunde kolare ha som skyddsmedel också. En "skogskäring" ville till en kolare, men så sa hon: "Det kan inte själva skråen göra nå ve honom, för han har dä där." De kolare, som var sams med "skogsfrua", fick hjälp av henne att sköta milan. De fick sova, o hon väckte dem, om det var något fel. Skogsrån var fin framifrån, men bakifrån var hon ihålig som ett baktråg.
Sägnen hos Isof ( sida 6 av 108 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 12 | … Då kom ett troll ut, en vacker flicka… (”Troll”, sida 41 i volymen) |
| Spöken och gastar | 11 | Det spökar i Kvarnen om de mal… |
| Skogsväsen | 7 | … Det var "skogsfrua". När det tog eld i… (”Skogsväsen”, sida 2 av 48) |
| Vattenväsen | 5 | Folk trodde förr, att ute på sjöarna fanns… (”Vattenväsen”, sida 7 av 46) |
| Tomtar | 4 | De hade tomtar här borta på ett ställe på… (”Tomtar”, sida 45 i volymen) |
| Häxor och trollkarlar | 3 | … När de ska skjuta trollpackor, så ska… (”Häxor och trollkarlar”, sida 9 av 108) |
| Djävulen | 3 | Min far körde till kvarnen, rätt vad det… (”Djävulen”, sida 1 av 30) |
| Tjuvmjölkande väsen | 3 | Det var vita harar, som mjölka andras kor,… (”Bjäran”, sida 4 av 36) |
| Maran och varulven | 2 | Min moster talte om så många gånger att… |
| Drakar och övernaturliga djur | 2 | I den så kallade Svankilsskogen höll… (”Drakar ormar och fiskar”, sida 46 i volymen) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.