.png){kind=link}
Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1922 och 1940 skrev folkminnesinsamlare ner fyra sägner om övernaturliga väsen i Rättvik.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Rättviks kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills fyra sägner i databasen som kan kopplas till Rättviks kommun. Två handlar om skogsväsen.
I Ore socken berättades det år 1922 om skogsväsen. Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka.
Lundkvist från Håven i nordligaste Ore berättade i meddelarens barndom en mängd historier om ett rå, som hette Sigri, följande kommer meddelande ihåg: En gång då Lundqvist låg vid milan, kom Sigri in för att värma sig. Hon såg ut som ett snyggt kvinnfolk. L. tordes inte tilltala henne utan blev rädd och drog fällen över huvudet. Då han tittade fram igen, var hon borta. Ibland brukade Sigri lösa kreaturen för dem i Håven redan vid tretiden på morgonen. En gång såg L. Sigri mitt på ljusa dagen. Hon satt i en björkklypa och gungade av och an. L. gick fram för att se på närmare håll, men då snubblade han på en sten och ramlade framstupa. Och när han tittade upp igen, var Sigrid borta.
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Ore socken år 1935:
Om vittran eller bästa som hon kallas här finns en berättelse om hur hon besökte vallkullorna i Holmbergets fäbodar. Två vallkullar var för ett 50-tal år sedan där uppe och vallade kreatur. De brukade alltid ha sällskap med varandra under vallningen så var även fallet nu. Den ene av kullorna, hon hette förresten Karin, hade en dag sin far hos sig där uppe i fäboden. Han var där uppe för att hugga ved och hjälpa till med andra grövre sysslor. En dag hade kullorna begivit sig till skogen med sina kreatur och gubben var ensam på vallen. Han stod på vedbacken och högg ved men blev efter en stund hungrig och gick in i stugan för att äta. Då han kom in fann han att Karin satt på en stol och kammade sig, hon hade även sin bästa klänning på sig. "Vart ska du gå, Karin", sade gubben men fick inte något svar. Gubben brydde sig inte om att säga något mer utan fortsatt att äta. När han ätit färdigt gick han ut på vedbacken igen och fortsatte med vedhuggningen. När vallkullorna kom hem frågade gubben "skulle inte du Karin hem du satt ju och kammade dig och hade tagit på dig din bästa klänning, när jag var inne och åt i middags. …
Djävulen, ofta kallad den onde eller Hin Håle, dyker upp som en främling i svarta kläder, ofta med horn eller bockfot eller som en svart hund. Berättelserna handlar om människor som skrivit kontrakt med honom, om kortspel och dans som slutat illa och om präster som driver bort honom. Så här kunde det låta när man i Rättviks socken berättade om dem år 1940:
Slarvros kallades en målare från Rättvik. Han söp ju, han la an på fylla. En gång när han kom och skulle hem och var i gasken, ville man skoja med honom och satte en skottkärra med ett hjul på rakt upp i luften. Hjulet kunde se ut som ett huvud och skaklarna som ben. När han såg det, trodde han, att det var Den lede och ropade ”Dödsens skarpe pilar!” och ”Herre signe!”
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 4 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Rättviks | 1940 | Slarvros kallades en målare från Rättvik.… (”Djävulen”, sida 1 av 4) |
| Skogsväsen | Ore | 1922 | Lundkvist från Håven i nordligaste Ore… |
| Skogsväsen | Rättviks | 1940 | Lövjässkor var något trolldomsaktigt… (”Häxor och trollkarlar”, sida 2 av 4) |
| Troll och jättar | Ore | 1935 | Om vittran eller bästa som hon kallas här… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.