Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. I Ljusdals kommun kallades de underjordiska vittra. Ordet förekommer i tre av de sägner som samlades in här.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Ljusdals kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills åtta sägner i databasen som kan kopplas till Ljusdals kommun. Fyra handlar om de underjordiska.
I Ljusdals socken berättades det år 1931 om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting.
Om alla som varit tillsamman på vallen över sommaren for eller flyttade därifrån på en gång, kunde de få höra sällsamma klockor. Det var vittrorna, som kom för att flytta in. De tyckte om att alla lämnade vallen på en gång och i rätt tid. Det var ett gammalt bruk att alla som vistades på vallen for hem på samma dag. Ingen ville gärna dröja efter. Det blev så ensamt och tomt.
Sägnen hos Isof ( sida 13 av 91 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Ljusdals socken år 1931:
Som barn hörde jag följande sägen berättas. En jätttekvinna bodde i Blackåsberget i Delsbo socken. Hon gick och var förtörnad på Hudiksvallsfjärden. Den var henne en nagel i ögat. En vacker dag hade hon planen klar hur hon skulle bli av med den. Hon beslöt att fylla den med sand. Hon tog ett förkläde och fick till en plats där hon visste att det fanns en myckenhet med sand. Så började hon ösa sanden i förklädet. Först öste hon med ena handen, därefter med den andra. På så sätt fortsatte hon till dess att hon fått förklädet fullt. Den ena gången efter den andra gick hon. Så när det inte ville förslå, tog hon sitt största förkläde på sig. Nu tog hon så mycket sand att det blev en sjö på vardera sidan om henne. Det blev de s.k. Dellensjöarna. När hon gick ned till Hudiksvallsfjärden, spillde on sand hela vägen. En mal hade ätit hål på förklädet. Från den dagen blev det en ås eller rygg från Dellensjöarna ned till fjärden. Den plats där hon lade ned den sand som fanns kvar Kallade hon "Maln". Där blev en myckenhet sand och en fin sandstrand, där senare tiders barn finna sköna att bada. Platsen heter ännu i dag "Maln" eller "Malnbaden". …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 4 av 91 i volymen)
Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Så här kunde det låta när man i Ljusdals socken berättade om dem år 1931:
En person låg i en fäbodstuga en natt. Fram på natten fick han höra oväsen på vinden. Han undersökte, men kunde inte finna någon förklaring. Så hörde han en röst. Då svor han till och menade att det fick vara vad fan det ville. Nu skulle han i alla fall sova. Det brakade och dånade. - "Undrar om det inte gick an att få ut dig", sa mannen. Då hörde han en röst, som sade: jo her re Gud i himmel, jag skall springa om jag hinner. Och nu dundrade det så, att han trodde taket skulle ramla ned.
Sägnen hos Isof ( sida 35 av 91 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| De underjordiska | Ljusdals | 1931 | En gång fick jag stanna kvar någon dag… (”Vittror”, sida 12 av 91) |
| De underjordiska | Ljusdals | 1931 | Om alla som varit tillsamman på vallen… (”Vittror”, sida 13 av 91) |
| De underjordiska | Färila | 1938 | Det var en gubbe på en skogevall - inte… |
| De underjordiska | Järvsö | 1945 | Det var en skogjänta [vallflicka] som var… |
| Djävulen | Ljusdals | 1938 | Dom satt och spela kort på söndagsmorgon… |
| Spöken och gastar | Ljusdals | 1931 | En person låg i en fäbodstuga en natt.… (”Spökeri”, sida 35 av 91) |
| Troll och jättar | Ljusdals | 1931 | Som barn hörde jag följande sägen… (”Jättar.”, sida 4 av 91) |
| Troll och jättar | Ljusdals | 1938 | Så minns jag, att när jag var barn, så… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.