.png){kind=link}
Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1865 och 1951 skrev folkminnesinsamlare ner sju sägner om övernaturliga väsen i Laxå.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Laxå kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills sju sägner i databasen som kan kopplas till Laxå kommun. Flest handlar om skogsväsen och om häxor och trollkarlar.
I Tiveds socken berättades det år 1936 om skogsväsen. Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka.
Fars farbror mötte skogsråa varenda dag i skogen, fin o grann var hon, men svansen släpa efter henne. Far tala om, att hon hade en älg, o den ledde hon i vall varje dag o sa': "Ingen skjuter däj i da skälloxen utom söndasnätter o otvätter!" Det var en som hörde detta, o han sköt honom också på det sättet. Om man blev vilsen i skogen, skulle man vränga västen o tröjan, då blev man rätt igen. I Delnäseskogen (Däldenäs) här i Nysund går de vilse, en del kan få gå hela nätterna där.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 16 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om häxor och trollkarlar. Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Den här berättades i Tiveds socken år 1936:
Min mor fick "***skôte" (skottet) i halsen, det var sådant där "***trôllskôtt", egentligen var det ämnat åt far. Det stack till som ett spjut i halsen på henne. En gumma hade gjort detta. Tvagekvistar o sånt där vasst skulle det vara i dem. En gumma i Sandfallet i Tived o en gubbe på ett annat ställe där kunde trolla. De kom till gumman med en ko från ett ställe, o då var hon ej hemma själv, men hennes döttrar släppte ut tjuren. Så kom hon hem, o då gjorde hon så mycket att de fick leda kon baklänges hem. Men sedan var de till gubben där, o han gjorde om det o gav kon nånting, en boll, så hon blev bra. Sen kom gumman dit efter så svetten stod av henne, o hon slog ihop händerna o sa': "Nu kan ja varken skratta eller gråta." Och när hon sen kom hem, låg hennes tjur död där. - Stället, där gubben bodde, hetter Tivedstorp.
Sägnen hos Isof ( sida 3 av 16 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Tiveds socken berättade om dem år 1941:
Det var en gubbe i Ösjönäs som sköt mest så mycket han ville. Han hade ett sjörå, som hjälpte sej, en sjöjungfru. Han hade la offrat pengar till henne. Hon kom fram till honom en gång. Då hade han piga. Pigan sa: "Det kommer ett fint fruntimmer. "Tyst", sa gubben. Hon kom in i huset. Framtill var hon så fin, men baktill var hon ihålig så stor hon var. Pigan såg det, när hon vände sej i dörren när hon gick ut. Sedan gifte han sig med ett fruntimmer, men de fick inte fred. Sjöjungfrun kom och ryckte av dem täcket.
Sägnen hos Isof ( sida 3 av 18 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Häxor och trollkarlar | Tiveds | 1936 | Min mor fick "***skôte" (skottet) i… (”Häxor och trollkarlar”, sida 3 av 16) |
| Häxor och trollkarlar | Ramundeboda | 1951 | Det var en gubbe, som gick omkring. De… |
| Skogsväsen | Tiveds | 1936 | Fars farbror mötte skogsråa varenda dag… (”Skogsväsen”, sida 1 av 16) |
| Skogsväsen | Finnerödja | 1937 | En bror till mig gick en gång från… (”Skogsväsen”, sida 1 av 14) |
| Tomtar | Finnerödja | 1927 | I mannaminne fanns det tomtar i… |
| Troll och jättar | Ramundeboda | 1865 | Emellan Isberga och Brostugan öster i… |
| Vattenväsen | Tiveds | 1941 | Det var en gubbe i Ösjönäs som sköt mest… (”Vattenväsen”, sida 3 av 18) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.