Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1940 och 1959 skrev folkminnesinsamlare ner 20 sägner om övernaturliga väsen i Kinda.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 20 sägner från fem socknar som kan knytas till Kinda kommun. De är nedtecknade av en folkminnesinsamlare och handlar om sju olika typer av väsen. Flest, tio stycken, handlar om troll och jättar.
I Tidersrums socken berättades det år 1950 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Jo, den där Kalle i Lund, han kunde, han. En hel natt satt han och berättade för mig om trolleri. Bland annat fick jag veta, att en kidde hade blivit bergtagen för en av hans grannar. Grannen ville, att Kalle skulle "läse tebaks" kidden. Det gjorde Kalle och efter ett ögonblick stod kidden utanför fönstret, och det fastän han hade varit bergtagen flera dagar. — Dä va kraft i den böna, sa Kalle. Men hur "bönen" lydde, det ville han aldrig yppa. — Nej, sa han, dä ä så enkle ol, så I skulle hare skratte, om I finge höre döm. Han var rädd, att "makta" skulle "gå ur böna", om någon främmande finge höra den. Kalle kunde också läsa bort ormbett, men naturligtvis ville han aldrig tala om, vilken "bön" han hade läst för ändamålet.
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Kisa socken år 1940:
Nu kommer jag ihåg något som hände för bra länge sen. Det var två gravplatser på Kisa kyrkogård, den ena alldeles i närheten av den andra. Mellan gravarna hade det blivit en gång, om det nu var myror eller något annat som hade gjort den. I alla fall satte den gången myror i huvudet på folk, och rätt som det var fick de för sig, att det inte var tyst i gravarna. Det måste vara något spökeri. Det gick inte med mindre, än att prosten måste dit och se hur det stod till. Om de döda hade något på samvetet, kunde de- bekänna och få ro sen. Prosten åkte från Västra Eneby till Kisa, men när han kom till kyrkogården, fick inte kusken gå med innanför grinden. Prosten var därinne en god stund och åkte sedan tillbaka hem. När han kom till prästgården, var hästarna genomsvettiga, och de stod och svettades i flera dagar. Till sist kom kusken och ville ha med sig prosten ut i stallet för att se på dem. I Kisa fortsatte det att spöka, och prosten måste åka dit en gång till. Det blev på samma sätt. Hästarna stod bara och svettades i stallet. Tredje gången gick prosten till Kisa och hem igen, och efter det besöket var det inte tal om något spökeri. …
Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Så här kunde det låta när man i Kisa socken berättade om dem år 1943:
Om jag kände kusken Karlsson? Jo, det vill jag lova. Han var mycket äldre än jag, och han var en karl som kunde sina saker ordentligt. Jag undrar förresten, om han inte kunde trolla. Nej, jag undrar inte alls, för trolla kunde han, och det är säkert ändå. Vi träffades en dag i Linköping. När Karlsson skulle åka hem, frågade han, om jag ville åka en tur med honom genom stan. Jag följde med, och rätt som det var föreslog han, att vi skulle gå upp på Druvan. Karlsson stannade mittför Druvan, och där ställde han hästarna utan att binda dem. — Nej, men inte kan du ställa hästarna här, sa jag. Här står de inte kvar, och så får du snart polisen på dej. — Var inte rädd du, svarade Karlsson, di rör sej inte ur fläcken. Vi gick in och beställde förtäring, och vi hade inte suttit länge, förrän vi fick se en polis ute hos hästarna. Men. Karlsson var lugn. - Jaha, javisst ja, dä kan fäll ingen hjälpe då. Vi åt färdigt och gick ut. …
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.