Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1911 och 1956 skrev folkminnesinsamlare ner 18 sägner om övernaturliga väsen i Mjölby.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 18 sägner från fem socknar som kan knytas till Mjölby kommun. De är nedtecknade av fyra folkminnesinsamlare och handlar om sju olika typer av väsen. Flest, nio stycken, handlar om spöken och gastar.
I Västra Hargs socken berättades det år 1911 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Här i skogen säjer di, att de ska finns en skälgast. Ja har ju allri sitt nåt förståss, fast ja har gått i skogen, när de har vatt så köl mörkt, så en inte har kunnat si träna en gång. Men de ä många, som har fått si den där skälgasten. Han går utmä gärsgårdsstränga helä natta å skriker. Usch vale, så otäckt! Å ett blöss har han te lysä sej mä. Di säjer, att de ä en, som har flytt skälne en gång i livet.
Sägnerna kunde också handla om skogsväsen. Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Den här berättades i Västra Hargs socken år 1911:
De va en tjuv di kallte för Lasse-Maja. Ja, honom torde herrn ha hört tals om. Han satt å räkna sitt tjuvgoss en gång. Då kom de nåra bönner, som va ute på jakt. Å han va rädder, att di skulle få si, va han hadde för sej. Då va han utklädder te fruntimmer förståss, som han bruka. Å han gick fram te dom å to e bössa å titta på'na, å så sa han, att om di ville skjuta, så skulle di säja så här: »Med alla vindar kallar jag fåglar utav alla slag.» Å di trodde, att de va skogsråt förståss, som di hadde råkat ut för.
Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Så här kunde det låta när man i Skänninge stad berättade om dem år 1956:
Lunds backe i Vallerstad är ett egendomligt ställe. I min barndom hörde jag en sägen om Lunds gubbe och hans fru, som kallades Eldsbergakärrnga. Hon bodde på Eldsberget i Varv, påstods det. När de skulle träffas, signalerade de till varann och så bar det iväg. Ibland hände det att gubben fick syn på folk som gick i skogen. För omkring 80 år sedan, alltså på 1870-talet, gick Lina i Sund och plockade bär. När det började skymma, skulle hon gå hem, men hur hon än gick, visste hon inte alls, var hon var. Hon satte sig att vänta på en sten. Men då gick det upp för henne att Lunds gubbe måste ha varit framme. Hon gjorde då, vad hon hade hört, att man skulle göra. Hon vände huvudklädet bakfram. När hon hade suttit en stund, klarnade det för henne, och hon hittade vägen igen. Lina berättade själv historien för mig, och jag har inte lagt till eller ändrat ett enda ord. …
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.