Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1926 och 1948 skrev folkminnesinsamlare ner 127 sägner om övernaturliga väsen i Mellerud.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 127 sägner från nio socknar som kan knytas till Melleruds kommun. De är nedtecknade av 22 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 32 stycken, handlar om troll och jättar.
I Dalskogs socken berättades det år 1937 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det var en gång en yngling, som hade blivit gift med en jättekvinna. Han var så elak mot henne. Men hon var aldrig elak igen. Så en dag var hon med i stallet, när han skodde. Han fick inte skon att passa på hoven. ”Vad är det som felar,” sade hon. ”Ser du inte, svarade han, att skon är för trång,” så gav han henne ett slag med hammaren. Då bad hon att få se på skon. Så tog hon den mellan händerna å böjde ut den. När han fick skon tillbaka, så passade den. – ”Att du, som är så stark, inte slagit mig som varit så elak mot dig!” sade han. ”Det stod inte så i vigsla, att jag skulle ta igen,” svarade hon. Efter den dagen blev han snäll mot henne. Och de blev de rikaste i hela socknen.
Sägnen hos Isof ( sida 12 av 104 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Bolstads socken år 1948:
Det hörs ofta skrik och oväsen om nätterna hemmaikring. Och många gånger har jag hört folk som pratar fast jag ingen har sett till. Men det konstigaste är att det språk de talar är inte det som vi använder. Fast inte är det utrikiska. Det låter som om det vore sådan svenska, som talades för flera hundra år se'n. Något sammanhang i talet kan jag inte säga att det är, så jag vet ej vad samtalet gäller. Men vissa ord låter precis som riktig, riktig gammelsvenska. Det är inte bara en gång jag hört det utan många gånger. Ibland har syster min varit med mej, då jag hört dem prata, men hon har inget hört. Det var bara en gång, som hon tyckte hon hörde något, men det var otydligt. Det är ju så att hon också mera sällan ser människoandar eller vad det nu är, som svävar fram över marken så ofta häromkring, då däremot jag ser dem ofta.
Sägnen hos Isof ( sida 12 i volymen i volymen)
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i Skålleruds socken berättade om dem år 1927:
Det var en arbetare vid Köpmannebro som en kväll skulle gå hem från sitt arbete. Han blev utsatt för skogsråa. Han såg henne inte men hon förvillade vägen för honom. Ibland var han så nära hemmet att han såg ljuset från fönstren men han kom aldrig hem den kvällen. Han såg fullt med ljusa vägar på marken var han gick. Till slut vände han om och gick tillbaka och lade sig där han hade sitt arbete.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 11 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 32 | Dä va ett troll, som la huvudet i knät på… (”Trollet och åskan”, sida 4 i volymen) |
| Spöken och gastar | 23 | … Det var bara en gång, jag såg dem, och… (”Gastar.”, sida 6 i volymen) |
| Skogsväsen | 18 | I samma backe som "Gasten" visade sej… (”Skogsråa”, sida 2 av 11) |
| Vattenväsen | 14 | Näcken höll sig i sjön. En gång hade han… (”Näcken.”, sida 3 i volymen) |
| Tomtar | 12 | Den gamla garvargumman från Kroksberg hade… (”Tomtar”, sida 6 i volymen) |
| Djävulen | 8 | … ”Bälsebu, håken, gammel-Hans, Erik,… (”Djävulen”, sida 5 av 104) |
| Häxor och trollkarlar | 7 | Det var på ett ställe som det fanns så… |
| Maran och varulven | 4 | Rödhåriga skulle ha mara. Det hörde jag… (”Mara.”, sida 25 i volymen) |
| Tjuvmjölkande väsen | 3 | Det var en gumma uppe vid Mon, som hade… |
| Drakar och övernaturliga djur | 3 | Det fanns vita ormar. Det var en käring,… |
| Oden och osynliga hundar | 2 | Om man är ute stora högtidsnätter, så kan… |
| De underjordiska | 1 | På ett ställe i Bergerud var man illa ute… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.