.png){kind=link}
Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1924 och 1937 skrev folkminnesinsamlare ner 60 sägner om övernaturliga väsen i Degerfors.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 60 sägner från en socken som kan knytas till Degerfors kommun. De är nedtecknade av fyra folkminnesinsamlare och handlar om nio olika typer av väsen. Flest, 13 stycken, handlar om skogsväsen.
I Nysunds socken berättades det år 1936 om skogsväsen. Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka.
Jag var med far i skogen o kola, o rätt va dä va en kväll så ropa dä på far "Erker", en gång, två gånger, tredje gången åkte dörra av. Då var det ett litet hål vid foten på milan. En kolare i en koja fick besök av en skogsrå, o hon fråga vad han hette. Han sa' att han hette "Själver." Det låg en gammal bibel på hyllan, hon tog eldgaffeln o peka på den, hon ville ha bort den. Men då förstod han vem det var, så han tog en eldbrand o kasta i ändan på henne. Då skrek hon: "Själver brände mäj!" "När du själv brände däj, har du ingen å skylle!" sa Busen i skogen. Min farfar skulle gå till kyrkan en söndag, han bodde i Sirbo här i Nysund. Då blev det ett starkt åskväder, o han kröp under en gran. Men då kom det två fina fruntimmer till 'en under grana, o de skalv så. Men han gick därifrån, o rätt vad det var, slog åskan ner i granen, o det blev bara lite rask kvar av de fina fruntimmerna. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 12 av 102 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Nysunds socken år 1936:
Det var ett gammalt folk vid Kvarntorp i Finnerödja som hade dräng och piga. Dessa var där länge, o de fick löfte att få ärva sitt husbondefolk. Mannen dog först och sedan gumman. Men det var ingenting skrivet, så att drängen och pigan fick ingenting, barnen kom och tog alltsammans. Men sen gick gumman igen, de mötte henne mellan hemmet och kyrkan där, o de såg henne inne i köket likadan som under livstiden. Och detta har hållit på nästan ända tills nu, och ingen har kunnat tala med henne. Det var så underligt väder också när den gumman begrovs, ett yrväder så prästen höll på att inte ta sig dit. Så fort de öppna graven, så rök hon smitfull av snö. Om de tog något på kyrkogården så fick de inte fred sen, o detta skulle nästan följa hela släkten. Men några benskärvor från kyrkogården var också läkemedel för någon sjukdom, men om de skulle få fred, måste de ockskå bära dem tillbaka.
Sägnen hos Isof ( sida 10 av 96 i volymen)
Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Så här kunde det låta när man i Nysunds socken berättade om dem år 1936:
Liar sattes opp över lagårdsdörrarna eller oppe i taket under bjälkarna som skydd för påskkäringar. Ett sätt att skydda sig för dessa var också att ställa sig på gödselhögen o skjuta utåt luften. Och så skulle man rita tjärkors över korna och över dörrarna vid påsk. Var det noga, så skulle det vara ett tjärkors över var ko. Det trodde de ju att finnarna kunde mer än andra. De var rädda för virvelvindar, dem kalla de för "finngubbar." De gjorde tjärkors i skallen på fåren till påsk för att påskkäringarna inte skulle klippa dem. Här i Krigsmansbol påstod de att fåren blev klippta varje påsk under min företrädares tid. En påsknatt vaka de i lagårn, men de blev klippta i alla fall. Men för oss har de inte rört fåren. De klippte dem i skallen o oppe i huvudet.
Sägnen hos Isof ( sida 17 av 96 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Skogsväsen | 13 | … Revstensbönderna här i Rudskoga såg två… (”Skogsväsen”, sida 15 i volymen) |
| Spöken och gastar | 12 | De sa' att tomtarna höll gudstjänst i… (”Spöksägen”, sida 42 av 102) |
| Häxor och trollkarlar | 10 | … Det var för att inte påskkäringarna… (”Häxor och trollkarlar”, sida 19 av 96) |
| Troll och jättar | 7 | Vid Prästfallet här i Nysund är ett berg,… (”Jättar”, sida 29 av 102) |
| Vattenväsen | 5 | Det var en gammal gumma som tala om, att… (”Vattenväsen”, sida 3 av 102) |
| Tomtar | 5 | En tomte har jag mött en gång. Han var… (”Tomtar”, sida 35 av 102) |
| Maran och varulven | 4 | … Hon gick till en trollgumma, o denna… (”Varulv”, sida 50 av 102) |
| Djävulen | 3 | Det var en fabel att en skomakare ingått… (”Djävulen”, sida 2 av 102) |
| Drakar och övernaturliga djur | 1 | Förr sa' de, att om man skulle slå ihjäl… (”Drakar, ormar och fiskar”, sida 7 av 96) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.