Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1865 och 1945 skrev folkminnesinsamlare ner fyra sägner om övernaturliga väsen i Hällefors.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Hällefors kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills fyra sägner i databasen som kan kopplas till Hällefors kommun. Två handlar om troll och jättar.
I Hjulsjö socken berättades det år 1945 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det var en liten pojke som hade blivit bergtagen. Han var borta i flera dagar. Till sist fick de se honom. Han stod och höll om en stor tall i skogen. De ropade på honom. Men han släppte inte tallen. De försökte på allt sätt att få honom från tallen, men det gick inte. Trollet hade makt med pojken. När de hade skjutit till skott över pojken, så släppte han tallen. Då talade han om, att han hade varit inne i ett stort grant rum. Det var så många barn där.
Sägnen hos Isof ( sida 4 av 8 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Hjulsjö socken år 1865:
Gamla gården i Jönshyttan var fordom mycket besvärad af spöken och troll, men hvad orsaken dertill varit uppgifves icke. Så hände det sig en julafton för många år sedan att en dräng derstädes vid namn Pelle, som hemkommit från skogen svart och sotig efter kolarbete i skymningen gick i badstufvan för att göra sig ren till helgen. Då han ej återkom derifrån, gick någon af husfolket ut på förstugubron och ropade honom vid namn. En obekant röst svarade från badstufvan "Pelle är ej plockad ännu!" Om en stund gick en annan af gårdsfolket ut och ropade: "Pelle!" Den okända rösten svarade: "Pelle är ej plockad ännu." Sedan åter en stund förflutit gick husbonden sjelf ut och ropade: "Pelle!" och då svarade den okända rösten: "Ja, nu är Pelle plockad." …
Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Så här kunde det låta när man i Hällefors socken berättade om dem år 1930:
Under min morfars fähus var det fullt med bylten, påsar och ben av allehanda slag. Man hade lagt dit trullskatt. I själva stenmuren hade man stuckit sådant och under ladugårdstomten. Det var aldrig annat än elakt för honom. Kreaturen tynade bort. Emellertid råddes han av en gumma, som talade om att han hade att göra med en elak käring. Den där käringen kommer till er ibland, sade hon, men då hon härnäst kommer, så skall ni inte ge henne så mycket som en drick vatten. Slå ut allt vatten, som ni har inne, när ni ser henne komma. Då skall hon inte kunna något. Om inte detta hjälpte, så skulle han smälla till henne så att näsblogen flög lös. Då mäktade hon intet sedan.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 8 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Häxor och trollkarlar | Hällefors | 1930 | Under min morfars fähus var det fullt med… (”Trolldom på djur”, sida 1 av 8) |
| Spöken och gastar | Hjulsjö | 1865 | Gamla gården i Jönshyttan var fordom… |
| Troll och jättar | Grythyttans | 1929 | men jag har hört en saga om Finnberget.… |
| Troll och jättar | Hjulsjö | 1945 | Det var en liten pojke som hade blivit… (”Troll”, sida 4 av 8) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.