Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1920 och 1952 skrev folkminnesinsamlare ner 94 sägner om övernaturliga väsen i Kungälv.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 94 sägner från nio socknar som kan knytas till Kungälvs kommun. De är nedtecknade av 18 folkminnesinsamlare och handlar om tio olika typer av väsen. Flest, 34 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Marstrands stad berättades det år 1941 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Om de satte fast en ände på båten i en trädstam eller nånting och skulle ligga över natt, så kasta gasten loss. Om det skulle hålla, fick de kasta sitt vatten på knuten, innan de gick därifrån på kvällen; då kunde han inte öppna den: När de då hade gjort så, ropa gasten: "Pessefugel, Pessefugel (-fågel)!" Det tyckte han inte om. Han skulle lossa för dem, så de skulle driva från land. Det var vänerseglarna, som segla med frakten på Vänern förr i tiden, som var utför det. Jag hörde inte det hände här i skärgården, men de gamla trodde nog här var gastar här också. Det var de gamla, som talte om det. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 11 av 100 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Kareby socken år 1944:
Det var en jätte som hette Hobergsgubben. Den jätten talade mor om för oss barn många gånger. Han var så rik, den jätten. Han bodde granne med ett folk, och ibland brukade han gå dit. Men han gick aldrig in. Han ställde sig vid fönstret, när han hade något ärende. Så fick hustrun barn och det skulle bli dopöl. Alla grannar skulle bjudas. Och de kunde inte gå förbi jätten. Han skulle bjudas, men de visste inte hur de skulle bära sig åt, för om han skulle komma, så fick de inte maten att räcka till. Jätten skulle äta upp alltihop. Så fanns det en som lovade att han skulle gå och bjuda jätten på det viset, att han inte skulle komma. Han tog en påse med sig och gick. När han kom in till jätten, så undrade denne, vad för slags ärende han kunde vara stadd i. Då talade han om att grannhustrun hade fått ett barn och att han nu var skickad till jätten för att han skulle komma och stå fadder åt barnet. Det tyckte jätten om och tackade. Men han ville veta vilka som var bjudna. När han fick veta att trumslagaren var bjuden, så ville han inte komma. En gång hade han slagit benet av jätten. Han bad att få ge en faddergåva. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 17 i volymen i volymen)
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Marstrands stad berättade om dem år 1941:
Om de var snälla vid tomten, så drog han till dem så de blev rika, men var de inte snälla vid honom, så gick det på det andra viset. - Det var en bonde, han var så snäll vid tomten och satte ut mat till honom. Så måtte han göra nya kläder till honom, och han fick de här på sig. Men då sluta tomten och dra. "Varför slutar du och dra, när du får nya kläder?" fråga bonden honom. "Jo", sa han, "inte smutsa ny rock." - "Då ska jag ta rocken ifrån dej, så du kan dra igen", sa bonden. Men där försvann tomten och kom aldrig tillbaka igen. Och det gick ut för bonden till sist med.
Sägnen hos Isof ( sida 4 av 100 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 34 | Gastar de kallte hörde de. Det kunde de… (”Gastar och gastrop”, sida 14 av 100) |
| Troll och jättar | 15 | Man trodde att förr i tiden, för länge,… (”Jättar”, sida 1 i volymen) |
| Tomtar | 9 | Mamma talade om, att det fanns tomtar i… (”Tomtar”, sida 1 av 44) |
| Vattenväsen | 8 | När sjöjungfrun var uppe och tvätta sig,… (”Vattenväsen”, sida 1 av 100) |
| Maran och varulven | 7 | Jag hörde en berättelse om maran; den… (”Mara”, sida 27 av 100) |
| Häxor och trollkarlar | 6 | Orden lövja, lövjeri och lövjerska är för… (”Häxor och trollkarlar”, sida 13 av 44) |
| Djävulen | 6 | Det var en man, som ville bli rik och… (”Djävulen”, sida 1 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 6 | Drakar berättade mina föräldrar om. De… (”Drakar, ormar och fiskar”, sida 5 av 44) |
| Skogsväsen | 2 | Om man gick vilse i skogen, skulle de… (”Skogsväsen”, sida 5 av 81) |
| Tjuvmjölkande väsen | 1 | … Jag minns en gammal gumma som hade en… (”Bjäran”, sida 4 av 44) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.