Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1927 och 1951 skrev folkminnesinsamlare ner 64 sägner om övernaturliga väsen i Mölndal.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 64 sägner från två socknar som kan knytas till Mölndals kommun. De är nedtecknade av nio folkminnesinsamlare och handlar om elva olika typer av väsen. Flest, 18 stycken, handlar om troll och jättar.
I Lindome socken berättades det år 1927 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
I Sintorpsbergen bodde troll. Dessa kommo en dag till folket som bodde i Klockaregården och lånade bröd. I källaren hade man drickatunnan. Detta sågo trollen. Och snart märkte man, att det om nätterna tappades dricka, och trodde trollen om det. Då lade man halmstrån i kors på tunnan. Så kom trollgumman på natten, men när hon fick se stråna blev hon både ond och rädd och kastade i förskräckelsen spännerna som hon hade med sig. Då Klockarfolket kom ut på gården på morgonen, lågo där två präktiga kopparspänner. Här på klockaregården hade man en slags smörja, som kallades "blåkullesmörja" och som användes till Blåkullefärden. Trollen hade visst lämnat den. En dag skulle drängen smörja en vagn ute på gården och tog fel "smörja". Han hade fått tag i "trollsmörjan". Då han smort ena hjulet började detta snurra runt och när det sista blev färdigt, for hela vagnen upp i luften och man vet inte vart.
Sägnen hos Isof ( sida 4 av 122 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Lindome socken år 1936:
Det var en sort de kalla lyktegubbar som sprang bort efter ån. Det såg jag här borta. Det fläckta att sken fram och tillbaka, så dog det å och så lyste det upp igen. Det skulle vara som någon liten tomtegubbe. De sa, när det var mörkt, kunde han komma och förvilla folk. - Han kunde lysa folk också. Men så ville han ha någonting för han lyste dem. Det var en som var ute och gick; det var så mörkt. Så kom den här lyktegubben och erbjöd sej att lysa honom och han lyste´n hem och var med honom ända upp i farstun. Men så ville ha ha en styver. "Kyss mej i röva", sa gubben. Men han kom ur farstun igen. Och han gick ute och vela hela natten, och visste inte var han var. Lyktegubben hade förvillat honom, så han kom ut igen.
Sägnen hos Isof ( sida 34 av 92 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Mölndals stad berättade om dem år 1941:
Det var ett gammalt talesätt, att den som ville lära sig att spela fiol riktigt, skulle gå och sätta sig i kvarnfallen tre torsdagsnätter i rad, elom det var nyårsnatten. Det kan jag inte säga. Där skulle Näcken komma och lära han spela fiol. Lett, en gammal fiolspelare, påstods ha lärt där av Näcken. Han levde för en 70 år sedan. Han kunde många fina låtar. Ågubben var också i fallen. Den skrämdes barnen för. Ågubben, sotarn och slaktare Benjamin voro skrämskotten för barnen.
Sägnen hos Isof ( sida 4 av 100 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 18 | Det bodde troll här långt ute i bergen,… (”Troll”, sida 21 av 92) |
| Spöken och gastar | 15 | … Hörs tydligast vid väderskifte. (”Gasten”, sida 13 av 122) |
| Vattenväsen | 10 | … Han hade tydligt sett havsfrua på den… (”Vattenväsen”, sida 7 av 100) |
| Tomtar | 9 | En bonde i Gräggered hade en tomte. Min… (”Tomtar”, sida 1 av 34) |
| Häxor och trollkarlar | 3 | … Påskkäringarna skulle ha en kvast som… (”Häxor och trollkarlar”, sida 2 av 42) |
| Maran och varulven | 3 | Maran, det har jag själv känt. Men vad… (”Mara”, sida 43 av 92) |
| Tjuvmjölkande väsen | 2 | Mjölkharen talte de om förr också. Det… (”Bjäran”, sida 29 av 92) |
| Skogsväsen | 1 | Skogsråa, de var ihåliga alldeles som… (”Skogsväsen”, sida 7 av 92) |
| Djävulen | 1 | Det var en bonde från skogbygden och köpte… (”Djävulen”, sida 1 av 15) |
| De underjordiska | 1 | Man skall alldrig tömma ut hett vatten… (”"Vättar"”, sida 1 av 70) |
| Drakar och övernaturliga djur | 1 | Nära Långö ligger ett berg, som kallas… (”Draken”, sida 16 av 122) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.