Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1932 och 1944 skrev folkminnesinsamlare ner två sägner om övernaturliga väsen i Arjeplog.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Arjeplogs kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills två sägner i databasen som kan kopplas till Arjeplogs kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. De handlar om spöken och gastar och om de underjordiska.
I Arjeplogs socken berättades det år 1932 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Hustrun till Sjul Andersson, en fjällapp från Tjidtjak, hon tala om för mig en historia om äppar. Där uppe i fjället var det två kåtalag, kåtorna låg bredvid varandra, och dom som bodde i dom var släkt. En lördagskväll då höll hustrun i den ena kåtan på att bada barnet, och då öppnades dörren och en liten pojke kom in. Han kunde väl vara en sju år ungefär. Och hon såg strax att det int var något riktigt barn, för han hade renmossa i håret. Och när han kom in hälsa han och sade: "God afton, min faster." Men hon hade aldrig sett han förr, så hon sa: "Jag är int din faster, det kanske är hon som bor i andra kåtan." Men hon där var gift och hade ett barn med sin man. Men hon förstod att hon nog hade haft ett barn förr och att hon hade mördat det. "Ja, då går jag dit", sa äppar, för hon förstod att det var en sådan. "Men skona dom som är där, gör dom ingenting", sa kvinnan till han när han gick. …
Sägnerna kunde också handla om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting. Den här berättades i Arjeplogs socken år 1944:
När jag var hemma i Sakkavare tyckte jag om att gå ut i markerna och jaga. En vardag kom jag upp till toppen av en mindre bergås. Jag satte mig och vilade efter allt gående i skogen. Det var lugnt och stilla. Så hör jag helt sakta en ljuvlig musik, som kom ovanifrån. Den var så ljuvlig och den uppfyllde hela hilmmeln ovanför, där jag stod. Kraftigare och kraftigare blev den, tills den hade kommit över det ställe där jag stod. Så började den försvinna sakta sakta. Aldrig har jag hört något liknande sedan.
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.