Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1938 och 1983 skrev folkminnesinsamlare ner fem sägner om övernaturliga väsen i Berg.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Bergs kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills fem sägner i databasen som kan kopplas till Bergs kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. Tre handlar om vattenväsen.
I Ovikens socken berättades det år 1965 om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna.
En sommarkväll i juni i slutet av 1800-talet såg riksdagsman Jöns Bromée och flera personer bland andra ett par drängar som var anställda hos honom något konstigt i sjön. Bromées gård låg så att ägorna sluttade mot sjön, utsikten var god. Efter ett par minuter såg de att det var storsjöodjuret. Bromée sprang in efter geväret och mjölnare Kvarnström fick också tag på ett gevär. Två båtar sköts ut i sjön och så klev alla i. De rodde så mycket de orkade. Det tänkte skjuta storsjöodjuret men de sackade efter. Djuret satte kurs söderut med en väldig fart. Plötsligt dök det ner i vattnet, och kom inte upp till ytan mer. Bromée sade efteråt att han kunde gå ed på att de sett storsjöodjuret. Bromée såg storsjöodjuret en gång till. Hans gård låg inte långt från sjön i Billsta by i Hackås socken. Flera av gårdsfolket stod också ute på ägorna och såg djuret. Det var på hösten. Vinden var sydlig. Djuret hade god fart och de iakttog det i flera minuter. …
Sägnerna kunde också handla om drakar och övernaturliga djur. I sägnerna finns drakar och lindormar, jättelika ormar som vaktade skatter eller flög genom luften, och hjulormen som bet sig i svansen och rullade efter folk som ett hjul. Men även vanliga djur kunde ha övernaturliga krafter: ormar som drack mjölk ur barnens skålar, ormkungen, skator som hämnades och svin eller hundar som var spöken i djurskepnad. Den här berättades i Ovikens socken år 1965:
Flera personer såg storsjöodjuret utanför Orrvikens sågverk år 1965. De såg det i flera minuter. Vädret var varmt, sjön lugn. Djuret hade pucklar på ryggen. Det är vad andra personer som sett det också har sagt. De som såg djuret hade kontaktat Östersunds-Posten som intervjuade de personer som sett storsjöodjuret. Östersunds-Posten hade en artikel om det. Bara en eller möjligen två veckor efter sågs storsjöodjuret på samma plats utanför Orrviken och av samma personer. En del av dem är anställda på Orrvikens sågverk. Även denna gång intervjuade Östersunds-Posten och skrev i tidningen om det. I Skottland har de ett liknanade storsjöodjur. Tror sjön där det håller till heter Locknessjön. Många har sett det. Det har funnits i flera generationer. Djuret i Storsjön Jämtland har setts på många ställen bl.a. i Brunfloviken och nästan varje år är det någon som sett det någonstans.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Drakar och övernaturliga djur | Ovikens | 1965 | Flera personer såg storsjöodjuret utanför… |
| Häxor och trollkarlar | Åsarne | 1938 | Dom bruka kasta en eldbrand förr efter… |
| Vattenväsen | Ovikens | 1965 | Sista gången riksdagsman Bromée såg… |
| Vattenväsen | Ovikens | 1965 | Utanför Vattjoms brygga i Oviken såg… |
| Vattenväsen | Ovikens | 1965 | En sommarkväll i juni i slutet av… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.