.png){kind=link}
Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1931 och 1933 skrev folkminnesinsamlare ner 14 sägner om övernaturliga väsen i Karlskrona.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 14 sägner från två socknar som kan knytas till Karlskrona kommun. De är nedtecknade av två folkminnesinsamlare och handlar om sju olika typer av väsen. Flest, fem stycken, handlar om skogsväsen.
I Tvings socken berättades det år 1931 om skogsväsen. Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka.
Ja, på tal om skogsnuvan, så finns väl inte värre kåna till att ställa till oreda och all slags galenskap för folk, det tycker hon är roligt, ludret. För bara några år sedan skulle jag köra till Ronneby med ett lass träsko. Si det är så, att jag på lediga stunder gör träskor och när jag fått så många färdiga, att det blir ett lagom lass, brukar jag köra till Ronneby och sälja dem. Vi voro min äldste son och jag, vi körde hemifrån i dagningen, men då vi kommo här borta vid hallsjön, der all slags skit ska finnas, välte vårt lass på jämna vägen, och medan vi lågo der och plockade i våra träskor, satt den tusan högt uppe i en furutopp och skrattade åt oss. Sen for hon i väg så det susade i trädtopparna. Jät i juli 1931. Aug. Strömberg
Sägnerna kunde också handla om häxor och trollkarlar. Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Den här berättades i Tvings socken år 1931:
Jag har aldrig varit rädd av mig, varken för skogsnuvan eller vad levande väsen som hälst, men en gång blev jag rädd, det var ändock för ett dödt ting, en – spinnrock. Det var så, att här borta i backarna bodde, för några år sedan ett par käringar i en liten stuga. Det vara ett par arga och farliga käringar på alla vis. Grälade, svor och slogs med varandra gjorde de ofta, så det hördes långa vägar. De försörjde sig med vävnad och spånad, samt bärplockning om somrarna. Så hände sig att den ena blev sjuk och dog, det var hon som var väverska. En tid därefter blev också spinngumman sjuk och dog. För min hustrus räkning var jag – spå auktionen efter spinnerskan– spekulant på hennes spinnrock, som sades vara den bästa i Tvings socken. Jag köpte spinnrocken, bar hem den och ställde den uppe på vinden, vi hade ingen annan plats för tillfället. Klockan 9 på kvällen hörde vi ett surrande ljud. Vi kunde först inte uppfatta vad det härledde sig av. Men så tilltog det i styrka, och nu hörde vi tydligt att det var spinnrocken som var igång. Ingen av oss ville gå dit upp. …
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Rödeby socken berättade om dem år 1932:
Tomten drog jämt till huset så att ingenting fattades. Men därför skulle de också vara goda vid tomten och ge honom mat varje dag. De skulle även vara rättvisa och goda mot både människor och djur och fick icke lov att bliva högfärdiga, för då kunde det hända att tomten började dra ifrån istället för till gården och då gick det illa. Om de hade glömt att vattna hästarna en gång, fick de härför ett slag på käften att de höll på att falla omkull, av tomten, när de kom i lagården för att utföra sina försummade syslor. Mat till tomten skulle sättas ut varje dag på loen eller på fodergången i lagårn och detta fick icke försummas någon enda dag på hela året. Tomten gick klädd i grå vadmals- kläder. När man vävde vadmal skulle tomten även ha en bit vadmal och vad man än gjorde skulle tomten ha något med av det. En mjölnare som hade en tomte i kvarnen kunde sätta kvarnen igång på kvällen och sedan lägga sig att sova, för när kvarnen gick tom, blev han väckt med ett slag på käften, av tomten. En skomakare som hade en tomte, behövde bara skära till lädret och lägga på bänken på kvällen, på morgonen när han kom var det färdiga skor. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 2 av 80 i volymen)
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.