Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1918 och 1958 skrev folkminnesinsamlare ner 86 sägner om övernaturliga väsen i Västernorrland.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 86 sägner från 26 socknar som kan knytas till Västernorrlands län. De är nedtecknade av tolv folkminnesinsamlare och handlar om elva olika typer av väsen. Flest, 27 stycken, handlar om de underjordiska.
I Arnäs socken berättades det år 1927 om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting.
Tron på vittra är ännu levande i Arnäs. Ordet heter i socknens mål vitera (######). För blott ett par år sedan var det en pojke, som bestämt påstod, att han sett vitera i ruierna efter Alfredshems sågverk. Det var något vitt, som rörde sig där. Pojken blev rädd och gömde sig. När andra sedan tvivlade på, att det hade varit vitera, förklarade han uttryckligen: ”Dä va vitera.” När lasarettet i Örnsköldsvik för ungefär tjugo år sedan blivit färdigt och tagits i bruk, utmärktes det av en ovanligt stor dödlighetsprocent, och bland folket ansågs det att ”komma på lasarettet” vara detsamma som att vara dödsdömd. Det påstås, att samma förhållande äger rum än idag. Och det är ingenting underligt. Lasarettet är nämligen byggt tvärs över en vitera-väg. Det sker alltid olyckor i ett sånt hus, otur och svårigheter medfölja. För vitera hämnas för de inte får vara i fred. Det är också farligt, om man råkar falla på en sådan väg. Man slår sig alltid värre då, än om man fallit på liknande sätt någon annanstans. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 3 av 158 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Skogs socken år 1932:
Skväk, det är då ett barn har blivit gjort av med, så att det har börjat spöka där. Dom kan höra att det gråter och kvider som ett barn. Det kan synas ett ljussken, det har jag också hört. Och då säg dom det är skväken. På Salteåsen ska det vara så där, och i Bresätt (Bredsäter), där var det en som skulle ha bränt opp ett barn. Hon hade hedd råghalm omkring det och bränt upp det i öppenspisen i salen, och det vet man ju vad det brann, då det var halm. Men där skulle det synas ljussken då och då i salen.
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Njurunda socken berättade om dem år 1918:
En gång för ett par mansåldrar sedan var ett stort slagsmål ute i Juniskären vid Ol Ols. Ingen såg, vilka som slogos, men det var ett plaskande i vattnet, ett skrik och en olåt, som var väldig och hördes vida omkring. Slutligen "gav sig sjörå på skogsrå", som måste taga till flykten under stort brak inöver land.
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| De underjordiska | 27 | … 8 e.m på väg till babtistkapellet mötte… (”Vittror på väg till ett kapell”, sida 1 av 12) |
| Spöken och gastar | 19 | Dödgrävaren Tjernberg i socknen var supig… (”Spökerier på grund av störd gravfrid”, sida 4 av 12) |
| Vattenväsen | 9 | … Det är sjörå som varnar för storm. Min… |
| Troll och jättar | 7 | Käringen åt Kittel (jätten i… |
| Tjuvmjölkande väsen | 7 | Bara kallades det tjuvmjölkande väsen,… |
| Drakar och övernaturliga djur | 4 | Det var mycke ormar på ett ställe, och… |
| Tomtar | 3 | Tomtens utseende: Han var liten till… |
| Skogsväsen | 3 | Uppe i fjällbygden hände det en gång, att… (”Skogsväsen”, sida 1 av 158) |
| Djävulen | 3 | … Å så jikk-en ant möjligt gott då, å då… |
| Häxor och trollkarlar | 2 | År 1906 tjänade jag hos en lantbrukare… (”"Vittra" och trolldom”, sida 2 av 12) |
| Maran och varulven | 2 | … Han förvandlade då sin ovän till en… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.