Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1927 och 1946 skrev folkminnesinsamlare ner 18 sägner om övernaturliga väsen i Bollebygd.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 18 sägner från två socknar som kan knytas till Bollebygds kommun. De är nedtecknade av fyra folkminnesinsamlare och handlar om tio olika typer av väsen. Flest, fem stycken, handlar om spöken och gastar.
I Töllsjö socken berättades det år 1931 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Dä va' en karl i Stålaberga som skulle gå te dagsverke tidigt en morron, å dä va' mörkt. Då kom dä en annan, å den hade en lykta, å han trodde att den skulle gå te herrgårn, den ock. Så han följde efter'n. Men dä bar å' ifrå' vägen å ut i skogen. Han ba'n så väl att han skulle lysa sej te rätte. Dä va' en lyktegubbe. Dä va' la inget gott. Ja har sett lyktegubbar två gånger. En gång va dä julafton om kväll, ja' såg en så klart ve Sjögareds berg. Di sa' att om en kasta något järn där å se'n gravde, så fann en medel. Far talte om att dä va en som gravde i Gantarås å han hitta bå' pengar å värdesaker.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 10 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Bollebygds socken:
En gammal gubbe som var mer än nitti år talte om en historia för mej, när jag var ung. Det var en kvarn som brände upp varenda tummesmäss. Så var det en knekt, som hade gått in i kvarnen en tummesmässafta och lagt sej i kvarnkupan. Då kom det in en hop troll, och de hade med sej en nyfödd barnunge, som de hade tagit på ett ställe inte långt därifrån. De hade bränt ljus på det stället, för de visste att trollen ville åt nyfödda barn. Men så skymde det ett grand, och då passade en trollkäring på och tog barnungen och la en alekump i stället. När de kommit in i kvarnen, vädrade de och sa: "Här luktar kristet blod." Och de började leta. Men rätt vad det var ropte ett av trollen: "Nu får vi upp i rykande bardus, å eld i vareveli knut!" De sprang ifrån kvarnen. Men knekten tog barnungen och gick till stället. "Var har du din unge?" sa han till kvinnan. "Han ligger i vaggan och sover", svarade hon.
I sägnerna finns drakar och lindormar, jättelika ormar som vaktade skatter eller flög genom luften, och hjulormen som bet sig i svansen och rullade efter folk som ett hjul. Men även vanliga djur kunde ha övernaturliga krafter: ormar som drack mjölk ur barnens skålar, ormkungen, skator som hämnades och svin eller hundar som var spöken i djurskepnad. Så här kunde det låta när man i Bollebygds socken berättade om dem år 1927:
Min mors morbror slog ihjäl en drake. Han kom och gick i skogen, och då låg där en drake och sov på en ek, som var fälld. Han drev yxan i skallen och se'n sprang 'en. Dagen efter gick de dit upp i skogen och då såg de, hur han med rumpen hade skrapat barken av furorna runt omkring. Drakblod och dyvelsträck användes till att bota kreatur med.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Bollebygds | 1927 | Johannes i Dukared i Hyssna hade sålt sig… |
| Drakar och övernaturliga djur | Bollebygds | 1927 | Min mors morbror slog ihjäl en drake. Han… |
| Drakar och övernaturliga djur | Bollebygds | 1946 | I en sjö i Töllesjö fanns en väldigt stor… (”Drakar, ormar och fiskar”, sida 7 av 68) |
| Häxor och trollkarlar | Bollebygds | 1931 | Ett sällskap som kom körande vägen fram,… (”Trolldom. Kloka”, sida 4 av 41) |
| Maran och varulven | Töllsjö | 1932 | Manulv – det var en karl som blev… (”Varulv”, sida 13 av 26) |
| Oden och osynliga hundar | Töllsjö | 1932 | Odens jakt finns så länge väla står. Det… (”Odens jakt”, sida 2 av 26) |
| Oden och osynliga hundar | Töllsjö | 1933 | "Noas jakt" har jag hört, det var två… (”Odens jakt.”, sida 1 av 30) |
| Spöken och gastar | Bollebygds | 1931 | Då min farfar var ung tjänte han som en… (”Gengångare.”, sida 1 av 41) |
| Spöken och gastar | Bollebygds | 1931 | En flicka i skolåldern, som en… (”Möte av likfölje.”, sida 9 av 41) |
| Spöken och gastar | Töllsjö | 1931 | Dä va' en karl i Stålaberga som skulle gå… (”Lyktgubbar”, sida 1 av 10) |
| Spöken och gastar | Töllsjö | 1941 | Gastar, det var sådana små barn, som hade… (”Myling”, sida 3 av 40) |
| Spöken och gastar | Bollebygds | 1946 | Lykteguben släckte och tände, flytte sej… (”Lyktgubbar”, sida 8 av 68) |
| Tjuvmjölkande väsen | Töllsjö | 1932 | Mjölkhare. Det var ena käring i Ödenäs,… (”Bjäran”, sida 7 av 26) |
| Tomtar | Töllsjö | 1933 | Det var en gubbe, som satte fram tråg åt… (”Tomtar.”, sida 3 av 30) |
| Troll och jättar | Bollebygds | 1927 | Vid sjöggared i Töllesjö var förr i tiden… |
| Troll och jättar | Töllsjö | 1932 | Det var en som skulle till julottan, och… (”Troll”, sida 5 av 48) |
| Troll och jättar | Bollebygds | – | En gammal gubbe som var mer än nitti år… |
| Vattenväsen | Töllsjö | – | Det var något trollskap i en bäck vid… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.