Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1912 och 1922 skrev folkminnesinsamlare ner 195 sägner om övernaturliga väsen i Finspång.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 195 sägner från fyra socknar som kan knytas till Finspångs kommun. De är nedtecknade av två folkminnesinsamlare och handlar om nio olika typer av väsen. Flest, 51 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Hällestads socken berättades det år 1922 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Den där målgasten* skrämde jämt fâlk, sâm gick fram där, för han skrek å gape villt om nättra. En gång va dä en gubbe, sâm hete Olle å ha vare bârte på barnsölskalas i Hyttetârpet. Så skulle han gå te sitt hem bârtâm Sätre lite sent en kväll. Olle va lte på tre kvart, för di ha fäste bra där på barnsölet. När han så hörde målgasten, där han gick å skrek, börja Olle på å härm'en. Men då vart Olle så hemskt sjuker, så han höll på å inte komme hem den natta. Men när han äntligen kom hem, sände di ätter åldermannen Skeppstädt från Borggård, å han slog åder på Olle, så han vart bra snart därätter. *Gastar kallades sådana, som inte fått ro efter döden i graven utan gick och spökade ovan jord. Det var sådana som gjort mycken orätt under sitt liv, som man trodde blev till gastar efter döden. Särskilt upphöllo sig dessa spöken vid korsvägar, och när man for förbi vid sådana ställen, måste man spotta tre gånger, annars så kunde det hända, att man bleve gastkramad. …
Sägnerna kunde också handla om häxor och trollkarlar. Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Den här berättades i Hällestads socken år 1912:
I Ödeshög där skulle de ha vari e kärng, som skulle resa te Blåkulla. Men hennes man, han va knekt, han to den där smörja, som ho skulle ha å smörja ungsraka mä, den to han å smorde kalven mä, å de bar åt lufta mä kalven. Men han kom inte längre än över körktornet, för då sa knekten: »Se, nu flyger han över körka». Ä då trall kalven i backen, för di skulle inte få säja någe på en lång stunn. Men ödeshögs körktorn de ä högt. Ja har vari där, så ja har sitt'et.
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i Hällestads socken berättade om dem år 1912:
Far han talte om, att has far såg ett tocke där skogsrå. De va unner fågeltiden. Di va la en fyra, fem styckna, som va ute, å di somna allihop utom farfar. Då kom de fram ett fruntimmer, å ho to e bössa å satte unner arselet, å den bössa ho va olik, ho. För den som ägde'na han fick inte ett enda skött.
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 51 | En soldat mötte en gast på e smal spång… |
| Häxor och trollkarlar | 46 | Den där gubben, som bodde i den där gårn… |
| Skogsväsen | 29 | Skogsrå de har di sitt nåra styckna här.… |
| Vattenväsen | 26 | Förr i tiden så trodde di, att di kunne… |
| Troll och jättar | 21 | Troll de har de då funnets förr här i… |
| Tomtar | 13 | Tomtegubba de har min far sitt en gång.… |
| Oden och osynliga hundar | 5 | Här opp i Brötfall där har di sitt… |
| Djävulen | 3 | Ve gamla körka i Regna, där skulle Skam… |
| De underjordiska | 1 | En dräng skulle bäre hem e svartkânstebok,… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.