Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1925 och 1937 skrev folkminnesinsamlare ner 15 sägner om övernaturliga väsen i Västmanland.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 15 sägner från nio socknar som kan knytas till Västmanlands län. De är nedtecknade av sju folkminnesinsamlare och handlar om åtta olika typer av väsen. Flest, fem stycken, handlar om troll och jättar.
I Västerås stad berättades det år 1937 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Min morfar var på Kärrtorp och lagade skor, han var socken skormakare i Lundby. En kväll stod han utanför knuten och pissade, då kom där en tomtapese och slog till honom så han dånade. Han hade stått och pissat i en springa där tomtarna bodde. En kväll gick han över Himmelsberget; han mötte där en trollkäring som bjöd honom på en tallrik soppa. "Nä tack", sa morfar, "orkar du inte soppan i dag orkar du väl henne i morgon". "Det var mig ett gott råd", sade käringen och försvann i berget, så dörren in i berget dånade. En piga tjänte på blunda en natt gick hon över Himmelsberget, när hon kom mitt på berget stod dörren öppen, hon smög sig in, i detsamma slog dörren igen. Hon var fången i två år, när hon kom tillbaka hade hon ett års trollunge med sig. Trollen hade våldfört sig på henne.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 8 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting. Den här berättades i Kärrbo socken år 1927:
På Skysta gård i Kärrbo socken låg det i berättarens ungdom en jordfast sten, ej mycket högre än marknivån. Stenens toppgenomskärning var bara c.a. två fot. I toppytan på stenen finnes det sju åtta skålformiga fördjupningar. Byggdens folk säga att Älvorna brukat dansa på stenen och därigenom slitit urholkningarna.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 5 i volymen)
Djävulen, ofta kallad den onde eller Hin Håle, dyker upp som en främling i svarta kläder, ofta med horn eller bockfot eller som en svart hund. Berättelserna handlar om människor som skrivit kontrakt med honom, om kortspel och dans som slutat illa och om präster som driver bort honom. Så här kunde det låta när man i Norbergs socken berättade om dem år 1934:
Det var för länge sen, mor tala om det. Det skulle ha hänt i prastgården i Västanfors. Prosten hade vart borta på ett sjukbesök i socknen, och det var själva pingstdagskvällen. Det skulle bli nattvardsgång på anndagen. Då han kom hem gick han förbi köksfönstret och såg, att pigorna hans satt och sydde på krinoliner, som de skulle ha på nattvardsgången. Och det var stort sabbatsbrott, och då han tittade efter närmare såg han att en skräddargesäll satt emellen dem och hjälpte till att sy på krinolinerna, men han hade horn i pannan och pompa och en hästfot, men pigorna såg inte något utan pratade och skrattade. Då gick prästen in till dom och kasta sin prästkappa omkring dom. Då fick de se vem de var i sällskap med, och såg att det var själva Skam. Då blev de alldeles förskräckta och sköt upp sin nattvardsgång, för de var inte beredda, och bad sedan Gud om förlåtelse för sitt sabbatsbrott.
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 5 | … Då såg han en trollkäring, en riktigt… |
| De underjordiska | 3 | Älvor har jag också hört talas om. Min… (”Älvor.”, sida 1 av 4) |
| Djävulen | 2 | … "Gå din väg där du ska vara", sa Petter… |
| Spöken och gastar | 1 | Det här berätta de gamla i Ställberget,… |
| Tomtar | 1 | … Det var vanligt förr, då det var… |
| Skogsväsen | 1 | Det var en kolaredräng som låg i skogen… |
| Häxor och trollkarlar | 1 | En annandagpåskmorron skulle far ut och… |
| Maran och varulven | 1 | … Det var en häst där som var så illa… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.