.png){kind=link}
Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1925 och 1939 skrev folkminnesinsamlare ner 124 sägner om övernaturliga väsen i Filipstad.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 124 sägner från sex socknar som kan knytas till Filipstads kommun. De är nedtecknade av sex folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 30 stycken, handlar om skogsväsen.
I Kroppa socken berättades det år 1936 om skogsväsen. Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka.
Det var ett par som mötte skogsråa på skogen mellan Nykroppa o Storfors, järnvägen går igenom den nu. Hon var fin, men hon hade rumpa. "Kära fröken ska hålla opp släpe!" sa den ene. "Om du möter mäj ve Horne kullle, ska du få bå kake o bulle!" sa hon till honom. "Sir du inte att dä ä e rômpe!" sa den andre. Men den mannen dog sen under natten, han fastna i ett giller eller om det var en varggrop. Men på det sättet blev gruvorna vid Hornkullen här i Kroppa upptäckta av den andre. Det var somliga, som hade ont av skogsrån. Och en del kor hade ont av "skogstjuern", sa de. Då tog de "tjursbast", de kalla (tibast) o band på dem, det skulle hjälpa. Det var en pojke som skogsråa kom till som en flicka. Men så fråga han henne, vad de skulle göra för kor som hade ont å "skogstjuern". "Tjursbast o vänerrot," sa hon. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 20 av 100 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Rämmens socken år 1936:
Näskvarneälven var tillhåll för ”gastar.” Det var sedan gammalt. För det har jag hört talas om alltifrån jag började minnas. Brukspatron Myrman hade varit ute för ”gasten” där. Han blev stående med hästarna där. Han fick gå upp på kuskbocken och sätta sig medan kusken gick fram till huvudet på hästarna å såg genom betslet. Se’n kom de loss. Det var så många som hade suttit fast med hästarna där. Men om de gick fram till hästens huvud å tittade genom betslet, så fick de se vad det var frågan om. Vid Sågälven var också ett ställe, där de brukade köra fast. Och det kallades för ”gast,” det som häjdade dem.
Sägnen hos Isof ( sida 51 i volymen i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Kroppa socken berättade om dem år 1936:
En "näckhäst" de kalla gick vid sjölandet vid Daglösviken här i Kroppa. En bonde där tog elddonspungen o kasta över hästen, då blev han kvar, så satte han honom för plogen o skulle plöja med honom. Gubben var stor o stark som de var förr i världen, o de körde hela dagen. Men om kvällen störta hästen i sjön så röda forsen stod om 'en. En gubbe for i en båt på Daglösen åt stan till. Då satt näcken mitt i sjön som ett litet barn på en sten. Han ville, att gubben skulle hjälpa honom därifrån, men denne sa: "Den som hjälpt däj på sten, får hjälpe däj därifrån." Då störta han på huvut i forsen. Densamme såg honom på sjön en annan gång, men då kom han som en gubbe o hade en halv båt o ett par årer o rodde på gubben, denne skulle fara åt Asphyttan till. Men han fick tag i e år eller en stör o skulle slå till honom, då for han undan o försvann.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 100 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Skogsväsen | 30 | Råa var väl skogsråa, ho som spatsera o… (”Skogsväsen”, sida 17 av 100) |
| Spöken och gastar | 20 | Far skulle åt gruvan vid 12-tiden på… (”Gasten”, sida 14 av 106) |
| Vattenväsen | 18 | I en tjärn här, Aborrtjärn, skulle sjöråa… (”Vattenväsen”, sida 3 av 100) |
| Tomtar | 15 | Det var en tomte i en gård i Daglösviken… (”Tomtar”, sida 35 av 100) |
| Häxor och trollkarlar | 15 | Såne där häxkäringer som tog från andras… (”Häxor och trollkarlar”, sida 49 av 100) |
| Troll och jättar | 11 | På ett ställe hade de här trolla bytt… (”Troll”, sida 1 i volymen) |
| Djävulen | 3 | De hade en prost vid Nykroppa som hade… (”Djävulen”, sida 1 av 46) |
| Maran och varulven | 3 | "Mara" steg en sig inte mer än jämt för.… (”Mara”, sida 10 i volymen) |
| De underjordiska | 3 | … Det var ett folk som hade fått en… (”Vilsegång, förflyttning, bergtagning, bortbyting”, sida 42 i volymen) |
| Tjuvmjölkande väsen | 2 | Pukharar |
| Drakar och övernaturliga djur | 2 | Far rev ner en sommarlagård här intill.… (”Drakar, ormar och fiskar”, sida 7 av 46) |
| Oden och osynliga hundar | 2 | Det var "den vilda jakten" som gick fram.… (”Odens jakt”, sida 1 av 82) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Filipstads kommun ligger i trakterna kring Bergslagen, nära Filipstad och Storfors. I socknar häromkring återkommer många sägner om skogsrået.